I morgon onsdag går andra halvlek av den partiledardebatt som inleddes hos SVT på söndagskvällen. Onsdagens debatt kommer emellertid att överflyglas av att åklagaren i Palmeutredningen har valt att hålla en pressträff samtidigt med debatten.
Det har nu gått drygt 34 år sedan den dåvarande statsministern Olof Palme mördades på Sveavägen i Stockholm. Åklagaren lär enligt förhandstipsen peka ut en nu död man som skyldig till mordet. Jag hoppas att bevisningen är grundlig och att det öppna såret därmed slutligen kan läkas.
Det finns många olikheter men också fler punkter än Palmemordet som binder samman 2020 med 1986. Vid valet 1985 fick S lite mer än 44 procent av rösterna. Med hjälp av VPK kunde Palme regera vidare. Riksdagen hade fem partier. Miljöpartiet med Gahrton och Pohanka som språkrör fick 1, 5 procent av rösterna. SD skulle dyka upp först i valet 1988 med 0, 02 procent. KDS fick in sin partiledare Alf Svensson i riksdagen genom ett valtekniskt samarbete med Centerpartiet. Dåvarande folkpartiledaren Bengt Westerberg gjorde ett kanonval. "Westerbergeffekten" slog till i TV-utfrågningarna inför valet. Bengt Westerbergs strid för människorna i det "Glömda Sverige" slog an hos medborgarna.
Folkpartiet lyfte framförallt upp de äldres situation i det Sverige som många helst tycktes vilja glömma. Jag läser partiets motion från riksmötet 1985/86 om äldres rätt till "eget rum" när de bor på institution. Kampanjen för eget rum i "långvården" (som institutionerna benämndes på den tiden) var mycket framgångsrik. I vart fall i opinionen.
I praktiken tycks däremot en hel del ha varit mer nederlagsrikt. En stor del av söndagskvällens partiledardebatt - och de senaste veckornas samhällsdiskussion - har nämligen handlat om vad vi skulle kunna kalla för det glömda Sverige. Det där med "eget rum" är väl i och för sig löst för de flesta. Dagens problem är snarare att det är väldigt dålig koll på alla som springer ut och in ur de där rummen där gamla och skröpliga personer bor.
När Westerberg fick effekt med det glömda Sverige 1985 så var det inte minst S och M som fick betala med mandat. När det glömda Sverige nu går i retur så skulle jag vilja säga att det står mellan Jonas Sjöstedt och Jimmie Åkesson om vem som får ut mest effekt ur sin kritik och retorik. Utgången av kampen mellan dessa båda proffs har sannolikt också effekt på nästa regeringsbildning. Kanske är det också dags för lite mer rejäla verklighetseffekter av allt pratande och skrivande? Genomförandepotenta politiker kommer att vara eftertraktade.