I grunden tycker jag att svensk narkotikapolitik är lika logisk som enkel. All annan användning än den rent medicinska ska bekämpas. Därför är det förbjudet att sälja och inneha narkotika och därmed finns det inget utrymme för att förminska riskerna. Alla vet vad som gäller, vilket gör livet lättare för oss medborgare men också för polisen och andra som ska se till att lagarna hålls. 

Problemet är att verkligheten inte alltid är lika enkel och logisk. 

I gårdagens Svenska dagbladet kunde vi läsa att det Socialdemokratiska ungdomsförbundet med ordföranden Philip Botström driver på för att partiet ska justera sin inställning något. Det handlar verkligen inte om någon helomvändning. Riksdagen har beslutat att hela den svenska narkotikapolitiken ska ses över men Socialdemokraterna och regeringen vill inte ta med frågan om avkriminalisering av eget bruk. Det tycker de socialdemokratiska ungdomarna är fel, och menar att även den frågan behöver analyseras.  En ståndpunkt som för övrigt även Folkhälsomyndigheten och Sveriges kommuner och regioner, SKR, delar. 

Det låter ödmjukt och oförargligt. Jag förstår emellertid tveksamheten. En liten reträtt kan leda till fler och större. Det blir svårare att argumentera för en tydlig linje, och det finns som bekant en del som vill gå längre, som förordar en legalisering av lättare droger. 

Trots tveksamheten, det är alltid resultaten som räknas. Det är viktigt med principer, men ytterst är det följderna för enskilda som måste avgöra om politiken fungerar eller inte. Principerna måste klara mötet med verkligheten. Det finns mycket som talar för att den restriktiva och konsekventa hållningen är klok. Tydligheten har säkert bidragit till att relativt få unga i vårt land uppger att de har prövat droger. Samtidigt är dödligheten bland missbrukare hög. 

Det sistnämnda kan ha många orsaker. Det behöver inte alls bero på att kriminaliseringen gör att missbrukare avstår från att söka hjälp. Men det går inte heller att tvärsäkert påstå motsatsen.

Å ena sidan och å andra sidan, alltså. Just därför tycker jag att SSU-arnas krav är rimligt. Det finns skäl att utan skyddslappar undersöka vilka följder kriminaliseringen av eget bruk har fått. Återigen, det är viktigt med principer och i det här fallet är det ingen tvekan om att hänsynen till några få måste gå före det stora flertalets frihet. 

Samtidigt gäller det att se upp så att principerna inte förvandlas till dogmatism.