Dessa sammansatta samhällsproblem har vi under de senaste åren vant oss vid att karaktärisera som dödligt skjutvapenvåld. Den röda tråden i ledarsidestexterna kommer att utgöras av några av de rapporter som beteendevetaren Eva Nilsson Lundmark och nationalekonomen Ingvar Nilsson tagit fram under sin långa gärning i utanförskapsfrågor. De har samarbetat med kommuner, polisen, andra statliga myndigheter och näringslivet. (Serien inleddes söndagen den 18 juni)

I rapporten "Ensam är inte stark" skildrar författarna ett pågående projekt i Västerås. En av de företeelser som förstärkts i Sverige sedan gängkriminaliteten etablerats i landet är det som kallas för "tystnadskulturen." Vi svenskar är väl i och för sig kända för att vara nästan lika tysta som finländarna. Det är tyst på bussen, tyst i väntrummet och tyst såväl i sorg och glädje. Den kriminellt lierade tystnadskulturen är dock något annat.

Ingvar Nilsson och Eva Nilsson Lundmark talar om tre nivåer av tystnader i de här sammanhangen. Den första nivån är den "akuta tystnaden" som först och främst omfattas av den som är direkt berörd. Den som har skjutit, den som har skjutits, den som vet vem som sköt, den som är med i samma gäng, den som ordnade fram pistolen, och så vidare. Det finns få att lita på och många att vara rädd för. Säg inget, hör inget, vet inget är den minst osäkra av de möjliga attityderna.

Den andra nivån benämns som den "indirekta tystnaden" och här hittar vi människor som är indirekt berörda; de rör sig i samma miljöer som de som skjuter och skjuts. Går på samma skola, hänger i samma centrum, som känner någon som känner den som sköt och/eller sköts. Det är obehagligt och besvärligt och bäst att vara tyst. Även om man inte alls är indragen i det kriminella livet för egen del och även om man inte känner lojalitet eller sympati med de kriminella så är det ändå på något sätt en farlig del av ens miljö som det är bäst att inte prata om eller skvallra på. 

Den tredje nivån kallas för "Vardagstystnaden" och utövas i stort av människor som inte är och inte vill vara berörda av gängkriminaliteten och annat elände. De här tre tystnaderna är delar av samma helhet och kan få en hel förort att förtvina socialt. I insatserna mot kriminaliteten är därför det långsiktiga perspektivet att bryta vardagstystnaden - att "vinna freden" som Ingvar Nilsson och Eva Nilsson Lundmark resonerade om i ett tidigare kapitel - av stor betydelse.