Klokt är också att söka hopp i Sinnesrobönens vädjan till Gud: "Ge mig sinnesro att acceptera det jag inte kan förändra, mod att förändra det jag kan och förstånd att inse skillnaden."
DN: s ledarsida påpekade (3 juni) med ett klassiskt, folkpartistiskt ordningsmannapatos att: "Utan las-utredningen hade Stefan Löfven inte varit statsminister." Så är det nog. Många intressen sammanföll när Januariavtalspilsnern skulle tas där på nyåret 2019. Socialdemokraterna ville få över C och L på sin sida för att kunna regera vidare på ett någorlunda sätt. C och L behövde starka liberala framgångar i avtalet för att komma undan M och SD med någorlunda heder i behåll.
Därför de mycket tydliga skrivningarna om Lagen om anställningsskydd i Januariavtalet som S och LO (genom sin ordförande som ingår i den yttersta partiledningen) sa ja till.
Nästan ett och ett halvt år senare kom så utredningen om förändringar i las. Alla visste att utredningen skulle komma i måndags. Alla visste att det skulle bli bråk. Alla visste att detta var en ny pilsner. Och det finns många runt bordet.
Det skulle till exempel förvåna mig om inte Sverigedemokraterna tar chansen att vårda sina LO-relationer genom att ta ställning mot utredningens förslag. Utredningens kungstanke är ju att förändra balansen mellan de som är inne på arbetsmarknaden och de som är utanför. Genom att försämra tryggheten för de som inne är tanken att de som är utanför ska få ökade chanser att komma in i (den något försämrade) tryggheten. SD: s ingång skulle vara naturlig: "Vi motsätter oss att svenska arbetare ska betala med sin trygghet för en misslyckad invandring som skapat massarbetslöshet." Eller något sådant.
En stor prövning väntar också LO som om elva dagar samlas till digital kongress för att välja en ny ledning. Förhoppningen inom S är att arbetsmarknadens parter ska ta sig i kragen i höst och sluta ett avtal som i så fall ersätter ny lagstiftning på området. De övriga parterna - TCO, Saco och Svenskt näringsliv - har också sina prövningar att se fram emot förstås. Men LO som en del av den regerande socialdemokratin har ett särskilt vägval att göra. Antingen väljer de aktivismens nej till allt och låter regeringskriser och SD-tillväxt komma och gå som de vill. Eller så har de sinnesro nog för att acceptera läget och mod nog för att förändra det som går i en frälsande kompromiss.