Strax före lunchtid fredagen den 27 december fattade förbundspresidenten Frank-Walter Steinmeier beslut om att upplösa det tyska parlamentet. Beslutet följde på den sittande, socialdemokratiskt ledda regeringens nederlag i en förtroendeomröstning i riksdagen den 16 december. Förlusten i förtroendeomröstningen var mer eller mindre framprovocerad av S-ledaren och förbundskanslern Olaf Scholz. Oenigheten mellan de tre regeringspartierna S, liberala FDP och Miljöpartiet växte i samma takt som opinionssiffrorna sjönk. Nyval kommer enligt planerna att genomföras söndagen den 23 februari. I en intervju med den tyska tidningen Bild som återges av Expressen säger förbundspresident Steinmeier att: "I svåra tider, likt dessa, krävs en kapabel regering och en pålitlig majoritet för att möjliggöra stabilitet." Så sant som det är sagt. Och det som gäller i Tyskland; det gäller också i Sverige.
Så som opinionen nu ser ut så kommer Kristdemokraterna CDU att bli det i särklass största partiet i nyvalet. I Sverige har vi ungefär samma läge för Socialdemokraterna visavi de övriga partierna. Att vara största parti är självklart viktigt. Men här som där så är den allra viktigaste frågan för de kommande regeringarnas "majoritet och stabilitet" hur regeringen kommer att vara sammansatt i sin helhet.
Erfarenheterna från såväl den kollapsande tyska regeringen som den sittande svenska borgerliga regeringen är övertydligt utvärderingsbara: Det är sakfrågorna som står i centrum av de folkliga förväntningarna på de styrande politikerna. Stora och viktiga politiska sakfrågor kännetecknas av områden där den enskilde medborgaren har väldigt små möjligheter att lösa problemen på egen hand. Ekonomi, energi, invandring, militärt försvar och inre säkerhet/trygghet är i stort vad det hela handlar om i både Tyskland och Sverige.
Det är oklokt att dra liknelserna mellan Tyskland och Sverige längre än så. Kultur, historia och sakfrågornas detaljer skiljer sig åt. Floran av partier ser också lite olika ut. Tyskland har till exempel något som Sverige saknar: Det konservativa vänsterpartiet BSW förenar en stram linje mot invandring och kriminalitet med en solidarisk fördelningspolitik. Sverige har också något som Tyskland saknar: Det nationalistiska partiet med rasismrötter SD har växt till landets näst största parti och visar sig nu vara ett kompromisskompetent regeringsunderlag för Moderaterna.
Hur som helst. Vettiga åtgärder mot verkliga problem kommer - snarare än ideologiska fobier - att styra väljarnas röstande i såväl Tyskland som Sverige. Vilket sätter en sund stress och press på alla regeringsintresserade partier.