Riksrevisionen levererar tung kritik mot hur regeringens utbildningsdepartement och myndighet Skolverket har hanterat OECD: s kunskapsmätning PISA 2018: "1. Regeringen har inte vidtagit tillräckliga åtgärder för att utreda de tveksamheter som uppstått i samband med Pisa-undersökningen 2018. 2. Trots att misstankar om att för många elever exkluderats har lyfts från många håll har varken regeringen eller Skolverket gjort några övertygande ansträngningar för att utreda frågan. 3.Skolverket och regeringen borde ha uppmärksammat de felaktigheter som OECD:s rapport baseras på och i något sammanhang påtalat detta. I stället har de framhållit att OECD godkänner Sveriges exkluderingar."
Kritikpunkterna är särskilt allvarliga eftersom de indikerar något annat och allvarligare än enbart slarv och oskicklighet. Saken är en riktig långbänk. De 15-åringar som medverkade i den Pisa-mätning som Riksrevisionens granskningsrapport handlade om är snart myndiga. Pisa 2018 har varit omstridd ända sedan den kom. Undersökningen visade att kunskapsnivåerna - efter flera år av bottennoteringar - var på väg uppåt igen. Vilket gladde regeringen och den ansvariga myndigheten Skolverket i lika hög grad som det fick andra att ana oråd. Expressens nyhetsredaktion har till exempel lagt stora resurser på att granska Pisa 2018. Den kritiska frågan är om och hur den omfattande exkluderingen av utrikes födda elever och de bortfall av svenska elever på själva provdagen har bidragit till att ge en allt för ljus bild av den svenska skolan?
Jag har stor respekt för Anna Ekström. Men det är ingen tvekan om att hon och regeringen har fastnat i sin egen dagordning där det hellre talas om likvärdighet och jämlikhet mellan skolor än om konkreta invandringsrelaterade kunskapsproblem i många grundskolor. Under det senaste året har regeringen och dess stödtrupper även tagit för vana att försöka avfärda även rimlig kritik från oppositionen genom i många fall rent horribla och svepande anklagelser om att det är ickedemokratiska böjelser och skumma konspirationer som vägleder de kritiska partierna. Peter Wennblad på Svenska Dagbladet påminner om en riksdagsdebatt så sent som den sista september 2020 då ett förslag om en "oberoende granskning" av Pisa 2018 röstades ner av S, V, MP och C. Riksdagsprotokollet visar på det demagogiska förfall som delvis drabbat svensk politik. Från miljöpartisten i debatten hävdades att förslaget om en oberoende granskning var "en del i populistiska partiers arbete med att underminera mellanstatliga organisationer" och jämförde med "hur Donald Trump i USA underminerar Världshälsoorganisationen och FN". En annars klok och omdömesgill socialdemokrat pläderade för att oppositionen "konspirerar, misstänkliggör och insinuerar på ett sätt som inte hör hemma i en demokrati".
Vänsterpartiets deltagare i debatten framförde till riksdagsprotokollet att det var "orimligt" att tillsätta en granskning på grund av en artikel i Expressen: "Källan till Expressens artikel har väldigt starka kopplingar till en av ägarna till Internationella Engelska Skolan och som har starka intressen i dessa frågor. Han har även tagit tydlig politisk ställning till fördel för högern i Sverige." Med sådana argument och med sådana vänner behöver Anna Ekström inga yttre fiender. Det här är inte vilka frågor som helst. Invandring/integration ligger högt upp när väljarna listar de viktigaste samhällsproblemen. Riksrevisionens kritik mot regeringen är därför politisk dynamit.
Som regering har man att ta itu med de problem som medborgarna lyfter fram i ljuset. Ska vi stiga mot ljuset så vill det till att försöka reda ut de verkliga problemen som alla ser. Och då behövs samarbete med de mer vettiga och verklighetsförankrade delarna av riksdagen.
(Denna text är en upparbetad version av en artikel som först publicerades den 29 april)
