I Danmark tillämpas en tvåprocentig spärr för inval till parlamentet. I Sverige har vi som bekant en spärr på fyra procent av rösterna. Under den spärren får partierna inga mandat i riksdagen. 

Den svenska spärren infördes i samband med övergången till enkammarriksdag 1970. Statsvetarprofessor Olof Petersson gav på DN Debatt (16/12 2001) följande beskrivning av hur det gick till då partierna kom överens om just fyra procent: "Det var knappast resultatet av någon större statsmannakonst. Socialdemokraterna ville ha tre procent för att vara säkra på att kommunisterna skulle komma in i riksdagen som röststöd, medan folkpartiet ville ha fem procent för att försvåra för kristdemokraterna som nybildat och konkurrerande parti. Det valsystem som infördes 1970 är ett typiskt uttryck för svensk kompromisskultur."

Olof Peterssons artikel har några år på nacken. Men de problem han pekar på med fyraprocentsspärren är än mer aktuella idag. Petersson skriver: "Fyraprocentströskelns utrymme för taktikröstning ger också opinionsmätningarna en stor roll. Särskilt i valrörelsens slutskede kan informationen om partiernas ställning bli helt avgörande." 

Ett argument för fyraprocentsspärren var att den skulle underlätta för handlingskraftiga regeringar genom att allt för små partier skulle hållas borta. I Danmark är ett argument för den mycket lägre spärren att den underlättar för folkviljan att göra sig hörd. Båda argumenten har fog för sig. 

Danmark har förstås sina problem med sin modell. Vilket inte bör få oss att blunda för problemen som vi har. Spärren har blivit småpartiernas räddning, Valforskningen har förstås sista ordet. Men nog är det en rimlig lekmannagissning att Miljöpartiet och Liberalerna klarade sig kvar i riksdagen enbart på grund av att de utgjorde nödvändiga stödpartier för S och M. Taktikröstning i regeringsfrågan riskerar att överflygla den sakpolitiska röstningen på de partier man gillar bäst. Fördelen med en lägre spärr - eller ingen spärr alls - är att partierna i högre grad får komma in/åka ut i värmen av egen kraft. Vilket är mer tilltalande ur ett demokratiskt perspektiv. Jag har absolut ingenting emot handlingskraftiga regeringar. Men det återstår att bevisa att eviga återval av dagens småpartier är det bästa för handlingskraften.