I den region där jag betalar skatt till bland annat Folktandvården är det ännu värre. Där går det inte att ställa sig i kö.Det beskedet fick jag när jag ringde för att försöka få en tid för att ersätta en gammal lagning som trillat ut.  Inte ens min drygt 90-åriga svärmor kunde få en tid för att göra något åt sina ganska stora tandproblem. Eftersom den enda chansen att få en tid är att beskriva sina problem som "akuta" så antyddes mellan raderna möjligheten att överdriva sina problem; beskriva tandvärken som akut fast den endast är besvärlig. Vilket bär emot. 

I ett lite större perspektiv är Folktandvården för mig något av ett slags sammanfattning av Folkhemmet. Från 1938 och framåt har barnen - och steg för steg alltfler vuxna - regelbundet kallats in för att undersökas och behandlas vid behov. Enligt Sveriges Radio säger en tredjedel av landets 21 regioner/Folktandvård att de numera inte förmår att klara sitt grunduppdrag med barnen. Och på många platser i landet går det inte att ställa sig i kö till Folktandvården/Folkhemmet. Om man inte ljuger och överdriver. Det känns inte bra.

Nu kanske jag är överdrivet känslig och politiskt nostalgisk när det gäller problemen inom Folktandvården. Livet har lärt mig att man bör vara misstänksam mot sina känslor; inte alltid rusa iväg i känslans riktning alltför snabbt; tänka ett varv till. Jag vet ju förstås att det finns andra tandläkare som säkerligen är minst lika bra. Svärmor fick snabbt en tid på en klinik som ingår i ett tandvårdsföretag med ett anglosaxiskt namn. Jag får väl själv gå dit vad det lider. Inga problem. 

Det som oroar mig är inte primärt mina och svärmors tänder. Det som oroar mig är varför Folktandvården har så stora problem? Och tas problemen på det allvar som krävs? Det oroar mig att Folktandvårdens kris kan vara ett tecken på att det knakar i hela Folkhemmets fogar. Folkhemmet är ju till sin kärna ett slags upplyst och hyfsat vänlig socialstat som har ordning på saker och ting. Vet var folk bor, ser till att föräldrarna får barnen till skolan och till barnavården och till tandläkaren och allt sådant som stärker barns uppväxtvillkor och grundlägger bra och fria vuxenliv. Folkhemmet bärs upp av sjuksköterskor, lärare och poliser och av tandsköterskor som vill vara på jobbet därför att de trivs, gör nytta, har dräglig arbetsmiljö och bra betalt. När det knakar på den fronten är det dags att stanna upp och tänka till.