Robert Crowcroft är professor i historia vid universitetet i Edinburgh. I senaste numret av Axess skriver Crowcroft om att vi "bisarrt nog står mitt uppe i en situation där en generation som är historiens allra tryggaste tycks ha en märklig benägenhet för anfall av oro och rädsla. ”Ångest” har blivit en vardagsföreteelse."

Exemplen i hans långa och mycket intressanta artikel är hämtade från den brittiska politiken och det brittiska samhället. Människor är ovana vid att leva med kollektiv risk och oro, en gång ett normalt inslag i den mänskliga tillvaron. Så är det inte längre," skriver historieprofessorn. Ledande politiker i våra samhällen har att förhålla sig till det förändrade stämningsläget visavi risk och oro. Politikernas "allt överskuggande syfte är därför att garantera att människor kan leva sitt liv ”utan fruktan”, skriver Robert Crowcroft och fortsätter "Politikerna förväntas ha ett trollspö, och som ett nödvändigt inslag i kampen om väljarna tävlar de om att övertyga allmänheten om att ett sådant trollspö finns." 

Några sådana trollspön finns ju som bekant inte. Vilket i sin tur riskerar att leda till att vi får allt fler politiker som undviker att ta upp svåra problem av dilemmakaraktär; det vill säga problem där det inte finns ett svar som bara är bra och ett svar som bara är dåligt. När sådana problem ändå dyker upp och inte går att förneka så "förstår man lätt varför både regeringar och medborgare snabbt fastnade för en maximalistisk definition av ”säkerhet” inför coronapandemin som spred sig från Kina i slutet av 2019. Människor låstes in i sina hem, ekonomierna stannade upp och alla resurser inriktades på att upprätthålla sjukvårdens kapacitet att behandla de smittade. Priset i liv och lidande för detta beslut blir gigantiskt. Regeringarna har troligen vållat ekonomiska kostnader som dröjer sig kvar i decennier. Och detta skedde med allmänhetens starka stöd", skriver Crowcroft.

Här framträder några intressanta och tänkvärda skillnader mellan Storbritannien och Sverige. Här hemma genomfördes inte en allmän nedstängning av brittiskt eller allmänglobalt slag. De ekonomiska påfrestningarna är förstås mycket svåra och tunga även i Sverige. Men grund- och förskolor har varit öppna och folk har rört sig i köpcentrum med eget ansvar för avstånd och hygien. Visst har det rasats - inte minst från höger - mot regeringen för att den inte stängt samhället. Men allmänheten tycks i stor utsträckning ha accepterat att det finns risker med att leva och att det vill till att ta ett eget ansvar. Här finns något sunt och gott i det svenska samhället att bygga vidare på.