Under mer än ett sekel har Socialdemokraterna varit största parti i varje riksdagsval. Genom sin storlek och genom sin iver att söka statsministerposten vid varje tillfälle har partiet erövrat en särskild och mycket gynnsam position i det svenska samhället. Socialdemokratiska uppfattningar är på något sätt normen; svensk standard så att säga. Den som vill något annat betraktas informellt och ofta omedvetet därför som en riskabel normbrytare. Partier som utmanar Socialdemokraterna har således alltid en extra uppförsbacke. De utmanar inte bara ett parti. De utmanar en samhällsstruktur, en medievinkel och ett tankemönster som bara finns där utan att göra något väsen av sig. Även om det givetvis gnys och gnälls på S liksom på alla makthavare så har partiet liksom ändå alltid funnits där; för min farmor likaväl som för mina vuxna barn. Miljoner väljare i flera släktled har muttrat "jävla sossar" och sedan gått och röstat på partiet i alla fall. 

Under de senaste hundra åren är det egentligen bara Fredrik Reinfeldt och den borgerliga Alliansen som på allvar har skakat om Socialdemokraterna. Under ett decennium från 2004 och framåt etablerade sig Alliansen som en "annan slags socialdemokrati" med lite lägre skatter för arbetare och lite stramare bidragsregim för de som inte arbetar. S var i brygga och, under en period, i närmast fritt fall. När sedan Sverigedemokraterna mitt i alltihop stormade in i riksdagen med ytterligare en version av socialdemokrati; en mer naket nationalistisk och minst sagt frispråkig invandrarkritisk variant, så kunde man ju tro att klockan på allvar skulle börja klämta för det gamla maktpartiet. Men så blev det inte. Sverigedemokraterna blev istället den politiska borgerlighetens problem. Den framgångsrika borgerliga Alliansen spräcktes. SD har förvisso tagit många forna S-väljare. Men framförallt drev SD in en kil i borgerlighetens sammanhållning. S fick för en period över både Centerpartiet och Folkpartiet/Liberalerna på sin sida. Och kunde fortsätta regera.

I valet om fyra veckor ställs mycket på sin spets. Lyckas Moderaterna med SD öppet på sin sida samla ihop minst 175 mandat så får S flytta på sig. Då är socialdemokratin åter i ett mycket riskfyllt läge. Om M inte lyckas så är frågan vad S kan och vill göra med sina trettio procent. Kroka arm med Centerpartiet? Gärna för mig. Men räcker det? Och till vad räcker det i så fall?