Jimmie Åkesson har varit ledare för SD som ett växande riksdagsparti under ett decennium. Ska ha ta ett steg till uppåt i näringskedjan så behöver han få stopp på instabiliteten i sina egna bakre led.
Han har filmats då han tar kokain på en fest. Den som har filmat Darko på hemmafesten - eller någon annan - gav/sålde filmen till Expressen. Darko Mamkovic säger i ett skriftligt uttalande att han är utmattad, att han har druckit för mycket på sista tiden, att kokainet var en "engångsföreteelse" och att han nu är sjukskriven. Sannolikt är han också mycket snart en före detta SD-politiker.
Jag har ingen aning om Darko Mamkovics eventuella beroendesjukdomar. Har han sådana problem att släpa på så hoppas jag att han - för sin egen och familjens skull - får ordning på saker och ting och kan lappa ihop sitt liv.
Ur ett parti- och maktpolitiskt perspektiv är filmen om Darko som skickades till Expressen betydligt mer intressant än Darko själv. De interna intrigerna och bråken i SD sätter en bild av ett instabilt parti där maktkamper och knivhugg i ryggen - i form av till exempel filmer på partivänner i knepiga lägen som skickas in till media - är legio.
Darko Mamkovic har själv på det lokala planet levandegjort maktkampandet och intrigerandet. Avhoppen från fullmäktigegruppen har varit flera och beskyllningar och motanklagelser om maktfullkomlighet, motarbetande av kvinnor, hot och repressalier har yrt i luften vid ett flertal tillfällen.
Darko Mamkovic får förhoppningsvis rätsida på sina problem vad det lider. Filmen om Darko är dock ett större problem.
De som varit aktiva i SD under många år har alla märkts och påverkats av det tuffa interna klimatet samtidigt som de säkerligen svetsats samman av sammandrabbningar med vänsterextremister ute på gator och torg och av hur styvmoderligt de tidigare har behandlats i media. De har vant sig att leva med ständiga konflikter och personpåhopp och de har lärt sig den hårda vägen att inte våga lita på partivänner. (Detta är i och för sig inte något som i sak skiljer ut SD från andra partier. Det är i det egna partiet - i kamp med andra personer i partiet - som striden står om uppdragen och om partiledningens gunster. Skillnaden är att SD ännu är kvar på en mer primitiv nivå där personbråken och motsättningarna oftare hamnar i Expressen så att säga.)
Ulf Kristersson kommer antagligen att behöva stöd från SD för att på allvar kunna utmana Löfven om statsministerjobbet.
Väljarna i allmänhet påverkas inte så mycket av de här interna bråken. SD ligger stadigt runt 20 procent i de nationella opinionsundersökningarna. Partiledaren Jimmie Åkesson är mycket populär och de övriga partiernas förlamande misskötsel av invandringspolitiken, tiggerifrågan och gängkriminaliteten har fått väljare att strömma till från S, från M, och från soffan.
Stefan Löfven har lyckats bli vald till statsminister två gånger trots allt tanigare mandatskara i riksdagen. Ska Löfven och S lyckas igen så kan han behöva (film)hjälp från SD.
SD: s instabilitet är däremot en mycket försvårande omständighet för eventuella samarbetspartner till SD. Jag förstår moderatledaren Ulf Kristerssons våndor inför vad som kanske komma skall. Som landet nu ligger är Kristersson i rollen som utmanande regeringsbildare i behov av att kunna lita på SD i avgörande omröstningar i riksdagen. Själva litandet i sig själv är nog inga större problem. Det Kristersson däremot säkerligen oroar sig för är att - om han skulle väljas till statsminister efter nästa val med hjälp av SD: s röster - med täta mellanrum kommer att få hantera större eller mindre mediastormar där han jagas av frågor om "hur det känns att regera med stöd av ett parti där den säger det och den säger detta om det och detta?" Media kommer att vara superaktiva vid ett sådant läge.
Filmen om Darko Mamkovic är därmed ett slags film om Jimmie Åkesson. Ska Åkesson kunna kröna (?) sin karriär med att ha tagit SD till en roll som stödparti åt regeringen så vill det till att han får stopp på angiverilusten och filmfrossan i sina bakre led.