Likt alla andra partier som varit med i leken länge har Liberalerna också framträtt i olika skepnader. Marknadsliberala perioder har följt på halmhatteperioder som överflyglats av mer batongliberala eror. Inget konstigt med det. Partier verkar i sin samtider. Och allteftersom samtiderna skiftar så skiftar partierna. "Snön faller och vi med den. Det blir bättre sen", som Ulf Lundell skaldade då det begav sig.

Vacklandet nuförtiden är emellertid lite extra svårt för Liberalerna. Vinglar de över åt det socialdemokratiska hållet så får de hur de än vrider och vänder sig även samleva med ett parti vars ledning rycker på axlarna när deras riksdagsledamöter öppet visar stöd för terroristgrupper som PKK. Vinglar de över åt det moderata hållet så får de hur de än krumbuktar sig även samleva med ett parti där det typ en gång i veckan avslöjas ännu en medlem som heilar och/eller som på andra obehagliga sätt knyter an till partiets rasistiska rötter då det begav sig.

Så ser det ut. Liberalerna skulle ju i och för sig också kunna lägga sig ner och dö. Men det ligger nu en gång för alla inte för liberaler att bete sig på det viset. Vilket känns bra på något sätt. Hoppet om att det ska bli "bättre sen" är en angelägen samhällskrydda. Men just nu är det nog ingen tvekan om att Liberalerna har sett bättre dagar. 

Kluvenhet är visserligen en del av den liberala signaturen. Men det finns naturligtvis gränser. Liberalerna har själva, under aktiv påverkan från såväl den tidigare partiledaren Nyamko Sabuni som den nuvarande ledaren Johan Pehrson, valt att ingå i en regering som samarbetar med Sverigedemokraterna. Med allt vad det innebär. 

Som S-ledaren Magdalena Andersson har sagt så är det ingen "naturlag" att det ska vara på det viset. Utan ett aktivt val. Som partiledningen bör stå upp för. I vart fall fram till att man fattar ett annat beslut. Partiledaren Johan Pehrson tycks i mina ögon försöka vilja vara vän med alla. Han borde istället sträva efter att bli respekterad av åtminstone de anständiga på båda sidor. Att i det här läget offentligt använda okvädningsord mot SD gör vare sig motståndare eller anhängare glada. Snarare tvärtom. Hans motståndare i partiet, på DN: s opinionssidor och i vänstern kommer att häckla honom än hårdare. Och hans anhängare i partiet kommer att känna sig ledsna för att partiledaren inte försvarar den väg som de själva under stora vedermödor stöttat.