På måndagsmorgonen talade utrikesminister Ann Linde (S) och moderatledaren Ulf Kristersson om "Sverige, världen och säkerhetspolitiken efter pandemin." Ulf Kristersson hävdade att pandemin på ett lärande och varnande sätt återigen påvisat stora brister i statens centrala krishanteringskompetens: "Om det blir så här när en oförutsägbar civil kris drabbar landet – vad händer då vid ett avsiktligt fientligt angrepp?" Moderaterna presenterade dagen till ära ett större säkerhetspolitiskt program där det bland annat föreslogs inrättandet av ett nationellt säkerhetsråd som ska ledas av en säkerhetsrådgivare i statsministerns kontor. Inte minst är det "gråzonen mellan krig och fred" - länder som ägnar sig åt cyberattacker mot företag och myndigheter, desinformationskampanjer när det t ex gäller virus och vaccin och/eller strategiska uppköp av företag och fastigheter - som enligt Moderaterna behöver en betydligt fastare struktur där det är uppenbart att regeringen styr riket. Mycket talar för att M har flera viktiga poänger med sina förslag. Ordergivningen har milt sagt inte varit glasklar vare sig när det gäller virus eller vaccin. Så är det.

Utrikesminister Ann Linde sa inte så mycket om pandemin. Hon inledde istället med det stora steget som tagits inom försvars- och säkerhetspolitiken i riksdagen strax före jul. Numera är det så enligt regering och riksdag att ett "väpnat angrepp mot Sverige inte kan uteslutas." Med de orden väl uttalade så vill det till att via försvars- och säkerhetspolitiska satsningar se till att Sverige kan värna sig väl. Ann Linde utstrålar ett stort engagemang och kunskapsrika erfarenheter på det säkerhetspolitiska fältet där det främst handlar om att försöka undvika att Sverige angrips militärt. Sverige genom Ann Linde är sedan 1 januari i år ordförande för de 57 medlemsstaterna i OSSE; organisationen för säkerhet och samarbete i Europa. Ann Linde känns stabil och förtroendeingivande i den rollen. Hennes kritik av försvarsutskottets majoritetsbeslut om att Sverige borde uttala en "option" om medlemskap i Nato är däremot mer instabilt. Innehållet i motargumentet från S är numera endast att "det är fel eftersom vi inte vill." Något sådant veto har dock S inte kvar. Här behöver partiet förnyelse. Om ett väpnat angrepp inte kan uteslutas så bör väl heller inte en Natooption uteslutas?