Det går ganska lång tid mellan de socialdemokratiska partiprogrammen. Varje partiprogram är därför framförallt ett uttryck för hus S ser på sin samtid och framtid. På partikongressen i Stockholm år 1990 antogs ett av dessa program.
På den kongressen var jag själv ett aktivt ombud. Nyligen gjorde jag ett längre inlägg om socialdemokratin för tidskriften "Smedjan" (15/2). I arbetet med texten dök jag ner i protokollen från kongressen år 1990. Jag visste att där fanns ord och meningar av den dåvarande partiledaren och statsministern Ingvar Carlsson som på ett lysande sätt fångade in vad socialdemokrati är för något. Carlsson argumenterade engagerat mot de ombud som menade att partiprogrammet var "ideologiskt otydligt".
"Det är fel", sa Ingvar Carlsson och fortsatte: "Förslaget är tydligt präglat av just socialdemokratins ideologi. Men denna ideologi är mångbottnad. Det är styrkan i den – inte svagheten. Den kan inte presenteras i enkla svartvita scheman. Det är inget som vi behöver skämmas för. Det är just detta som gett socialdemokratin dess unika förmåga att förändra den verklighet som själv alltid är sammansatt. (…) De senaste åren har fört med sig stora förändringar i vår omvärld. Det kan inte undgå att påverka förutsättningarna för vår praktiska politik, men det kanske paradoxala är att alla dessa förändringar visar på hållfastheten i vår ideologi.”
Mångbottnad och sammansatt. Precis så är det. Den socialdemokratiska ideologin är "hållfast" just därför att den är föränderlig. Det "svartvita" i tillvaron får högern och vänstern stå för. Socialdemokraterna tänker på ett annat sätt. När partiet mår bra; måste jag tillägga. Sedan SD etablerade sig som ett stort parti på riksscenen har S faktiskt inte mått så bra. I sin jakt på ett fungerande förhållningssätt har S mer pendlat mellan vänsterns och högerns svartvithet istället för att odla sammansatthetens mångbottenhet: Konfrontationer överflyglar sansade samtal.
Partiprogrammet och kongressen 2025 behöver ta tag i det här problemet med öppna ögon. Som Mauricio Rojas (18/2) klokt skriver i ett inlägg på SvD: s ledarsida så står politiken och Sverige i närheten av ett vägskäl. Ska vi fortsätta på de sjunkande förväntningarnas missnöjesmotorväg eller ska vi våga oss in på vägen där de stigande förväntningarnas missnöje vill se resultat? En väg där inte problemen förnekas men där heller inte det Sverige som var står i vägen för det bättre Sverige som ska bli.
