Köpkraften försämras nu rekordsnabbt i Sverige. Inflationstakten var jämfört med maj månad 2021 7, 2 procent enligt vad SCB rapporterade 14 juni. Det är den högsta inflationstakten sedan december 1991. Sett på årsbasis är det framförallt hushållens kostnader för elektricitet och drivmedel som har stigit mest. Månadsförändringen från april och till maj i år 2022 på 1 procent beror enligt SCB i huvudsak på dyrare konsumentpriser för kött, mjölk, ägg och ost.
Långvarig hög inflation är ett samhällsgift som riskerar att gröpa ur sunda ekonomiska realiteter. Inflation ställer höga krav på mognad och ansvarskänsla hos alla aktörer inom det vi kallar för den svenska modellen. Regeringen, riksdagen, arbetsgivarna och fackföreningarna har möjligheter och redskap att bjuda verkningsfullt motstånd mot inflationen. Under den nära framtiden väntar det sannolikt många grannlaga avvägningar för den svenska modellens främsta aktörer. Å ena sidan behöver det kraftiga fallet i köpkraft kompenseras med inkomstökningar för vanligt folk. Utan sådana insatser är risken stor för snabbt sjunkande tillväxt, arbetslöshet och stigande fattigdom. Å andra sidan kan stora löneökningar - utan motsvarande produktivitetsökningar - och/eller andra stora konsumtionsstimulerande bidrag till allmänheten göra ont värre; det vill säga trycka upp inflationen till ännu högre höjder.
Inflationen är inget specifikt svenskt problem. Det enorma utbudet av pengar som inte minst EU och USA pumpat ut under två år av pandemi har grundat för en hög inflationstakt. Pengar utan täckning i produktivitet och arbete tenderar att snabbt minska i värde. Så hänger det ihop.
Finansminister Mikael Damberg (S) pekar i en intervju med TT på energipriser, utbudsstörningar och krig i omvärlden som huvudorsaker till den höjda inflationen. Det ligger självklart mycket i det Damberg säger. Men inflationens effekter på Sverige drabbar hur som helst svenskarna; oavsett orsakerna.
Jag önskar mig ett slags 1994-stämning i svensk politik. En valrörelse som beskärs på flådiga vallöften och som helt koncentreras på den svenska ekonomins problem; det är vad vi behöver. Verksamheterna - sjukvård, polis, försvar, elektricitet, arbetsmarknadsutbildning och transporter - behöver ha företräde framför transfereringar och bidrag. Flum får vika för kunskap i skolan. Och kanske kan damlandslaget i fotboll - likt herrarna gjorde 1994 - bjuda oss på en magisk fotbollssommar som avrundas med ädla medaljer. Ett sånt Sverige önskar jag mig.