Folk i den vida allmänheten kunde inte längre blunda för hur delar av Sverige numera såg ut. Det som utspelade sig i Navestad, i Skäggetorp och i Sveaparken i Örebro var inga ungdomskravaller av det slag som inträffar då och då. De som kastade stenar och brandbomber på poliser och brandmän var förvisso i hög grad unga män. Men där fanns också många barn, många mödrar och många vuxna som deltog i attackerna och som gav moraliskt stöd åt angreppen genom sin närvaro.
Bilderna från slagfälten påminde om våldsamma bilder man sett från sammanstötningar och upplopp i Mellanöstern och i Afrika. Och nu hände det här.
Påsken förra året fick nog många att lite i det tysta ångra sig; att tänka att nu får det vara slut med kravlöshet och dalt. Så tänker jag när jag läser Jens Ganmans och Mustafa Panshiris nya bok "Det lilla landet som ångrade sig". Boken är en uppföljare till deras "Det lilla landet som kunde" som gavs ut 2018. I den första boken berättades om det lilla landet som minsann ville visa att här byggdes inga murar utan här öppnades istället hjärtan. Jag har absolut inget emot samhällen med så få murar och så få stängda hjärtan som möjligt. Men det krävs också vakna huvuden och klara tankar. I den andra boken ångrar sig det lilla landet. Medborgarna ångrar sig lite tidigare än de styrande politikerna. Och kanske var det just det som fick ytterligare några socialdemokrater att i något slags tyst protest rösta på SD i förra riksdagsvalet? Och kanske var det just dessa röster som gav de borgerliga partierna möjligheten att bilda regering med SD som samarbetsparti?
Journalisten Janne Josefsson tar upp annat ångervärt i sin krönika i DN på skärtorsdagen. Han berättar att för några år sedan gjorde inhopp som programledare i SVT: s debattprogram "Sverige Möts". Uppviglaren Paludan hade just varit i Rosengård i Malmö och eldat en koran. Förorten skakades av ett upplopp. Josefsson och hans redaktion ville göra ett "Sverige Möts" om den nya företeelsen. Men SVT stoppade sändningen i sista stund. Enligt Josefsson anförde SVT "säkerhetsskäl" som motiv för att stoppa programmet. Ett program hit eller dit i tv har ingen större betydelse i det stora hela. Men kanske ångrar sig SVT lite i smyg för att de var lite fega när Josefsson ville göra program Säkerhetsläget hade kanske varit lite bättre i Sverige om de stora skattefinansierade redaktionerna inte varit så hesitativa när det gäller att skildra även de mest obekväma bilderna av Sverige?
Nu pågår de rättsliga efterspelen från förra påsken för fullt i domstolarna. Tidigare i stilla veckan åtalades ytterligare fyra personer för grova blåljussabotage i Norrköping. Det är viktiga processer och det är viktigt att rättsstaten och politiken håller i och det är viktigt att media inte är verklighetsblyga och/eller uppfostringsivriga i sina rapporteringar.
Jens Ganman och Mustafa Panshiri visar stor kärlek till vårt lilla land som kunde och som ångrade. De speglar Sverige genom att kontrastera ytterligheter av olika slag mot det breda mittenkollektivet Sverige. Nästa bok kanske har titeln "Det lilla landet som kan". Ett Sverige som kan vända hitta tillbaka till gyllene medelvägar där murar, hjärtan och huvuden lever i en mer sund balans. Och ett Sverige som kan låta allmänna val avgöras av andra konflikter än sådana som uppkommer av en misslyckad invandringspolitik. Ett sådant Sverige kan bara bli bättre.