Det beslutet byggde på det budgetförslag som regeringen och Sverigedemokraterna presenterat några veckor tidigare.  I budgeten ökade regeringen på utgifterna med 35 miljarder kronor. I den så kallade vårändringsbudget som regeringen lämnade till riksdagen på måndagen 17 april finns förslag på ytterligare fyra miljarder kronor i utgifter för 2023. 

Fyra miljarder kronor är givetvis mycket pengar. Och förhoppningsvis kommer pengarna att göra positiv skillnad för de barnfamiljer som får ökat bostadsbidrag och för försvaret, vuxenutbildningen, kriminalvården och Säkerhetspolisen som får ökade anslag för att klara sina uppgifter bättre under resten av det här året. Men sett i det stora hela så innebär fyra miljarder extra att utgifterna stiger från 1 195 och till 1 199 miljarder kronor. 

Min avsikt med att rabbla dessa siffror är att peka på att det som har störst betydelse för Sveriges och de svenska invånarnas väl och ve är hur staten tar hand om hela kakan av skattepengar som medborgarna skickat in. Är staten effektiv? Får medborgarna största möjliga nytta för pengarna? 

På måndagseftermiddagen hölls traditionsenligt en riksdagsdebatt i samband med att vårändringsbudgeten presenterades. Jag hade inte möjlighet att lyssna på vartenda ord som sades i debatten. I huvudsak var regeringen för och oppositionspartierna emot budgeten. Den höga inflationen lägger dock en hämsko på alla seriösa partier. Politiken behöver visa sig vara vuxen nog att samspela med Riksbankens penningpolitik och framförallt med Industriavtalets ansvarsfulla lönepolitik. Det är kort sagt inte läge att elda på inflationsbrasan med en flummig finanspolitik där miljarder kastas än hit och dit. 

Behovet av mer stabilitet och ordning illustrerades lämpligt nog på måndagen av ett hundratal vänsteraktivister som genomförde en olaglig strejk i Stockholms lokaltrafik och av ett gäng klimataktivister som störde riksdagsdebatten. Regeringen annonserade i sin vårändringsbudget kommande strukturella insatser för en förstärkt arbetslinje, för en effektivisering av statens myndigheter och för en effektiv brottsbekämpning. Det är i det häradet som den politiska debatten och praktiken bör ligga hos partierna framöver. Då kan aktivismutbrott fortsätta att vara anteckningar i demokratins marginal på ungefär samma sätt som vårändringsbudgeten är en fotnot i den stora ekonomin.