Kampanjer och hårda debatter hör framförallt ihop med valrörelser. Skillnader mellan olika kandidater och partier behöver i sådana lägen förtydligas och ibland överdrivas för att vi som väljare ska få upp ögonen för att det finns ett val att göra. Debatter förekommer i alla kanaler och i alla sammanhang under några intensiva veckor. Mycket står på spel för partierna och politikerna med regeringsambitioner. Det är väljarna som ger förutsättningarna för hur riksdagar och fullmäktigeförsamlingar senare kommer att rösta när det ska avgöras vilka personer och från vilka partier som ska ha de ledande positionerna. När väljarna ger mycket otydliga besked om hur den politiska makten ska fördelas så finns det en risk att debatterandet och kampanjandet sträcks ut mot ett slags evighet. Det slutar liksom inte. Det mal bara på med utspel och attacker och dumheter i en tröttsamt outsinlig ström. Där befinner vi oss nu. Alla - också regeringspartierna - beter sig som oppositionspartier.
Debattens mål är att utsöndra skillnader och att hålla konflikter vid liv. När konflikt- och skillnadssökandet fortsätter år efter år så försvagas förtroendet och handlingsförmågan i politiken. Partierna kan inte skylla på väljarna. Eller det kan de förstås; men det är meningslöst. I en parlamentarisk demokrati har väljarna alltid rätt. Väljarna har diffusa uppfattningar om vilka regeringskonstellationer som vore bäst. Det får vi nog leva med tills en ny ordning satt sig. Däremot har väljarna rätt så bestämda uppfattningar om vilka sakfrågor som de tycker är viktigast att politikerna tar sig an och tar tag i på ett seriöst sätt. Jag vet att det kan förefalla idealistiskt och naivt att önska sig större sakfrågeintresse och mer riktiga förhandlingar än debatter; i partipolitiken lever ju sakfrågorna i symbios med maktfrågorna, så är det bara. Däremot tror jag att vi kan vara inne i ett så pass formativt skede av debattrötthet och utspelsleda att det är möjligt för partier att vinna mer stöd och respekt om de enträget och sakligt tar sig an tidens stora sakfrågor utan att för den sakens skull alltid behöva kasta sig mot strupen på andra partier. Partierna bör betänka att parlamentarisk demokrati är ett styrelseskick och inte en konfliktgenerator. Tänk om SVT Agenda bjöd in till två timmars öppna "partiledarförhandlingar" där vi som väljare kunde bedöma hur de regeringsintresserade partierna beter sig i realpolitiska saksammanhang; visst vore det spännande?!