Moderaterna drog det längsta strået för stunden och lyckades få in det stora partiet Sverigedemokraterna på sin sida. Att det skulle bli på det viset har långtifrån varit självklart. 

Vad jag minns från 2010, då SD för första gången röstades in i riksdagen, och åren därefter är minst lika starka avståndstaganden till SD från Moderaterna som från Socialdemokraterna. Den dåvarande statsministern Fredrik Reinfeldt (M) och Mona Sahlin som vid den här tiden var partiledare för S utgjorde en enad front mot varje tanke på politiskt samröre med Jimmie Åkesson och Sverigedemokraterna. De båda politikernas ställningstaganden var för allt vad jag förstår ärliga och moraliskt grundade i personliga uppfattningar om öppenhet, tolerans och mångfald.Men då det är politik vi talar om, vilket är en egen konstart med en egen rationalitet, så utvecklades ganska snabbt även en retorik där S och M försökte langa över SD till den andra sidan. Från Socialdemokraterna hävdades att SD var ett "rasistiskt högerparti" medan Moderaterna hellre beskrev Sverigedemokraterna som "främlingsfientliga vänsterpopulister".  Vare sig SD eller väljarna brydde sig särskilt mycket om det där. Jimmie Åkessons parti fortsatte växa, framförallt genom de strida strömmar av S- och M-väljare som sökte sig till SD. Moderaterna insåg efter några år att de sannolikt skulle vara utestängda från varje chans att regera så länge ett stort SD skulle räknas in på motståndarsidan. Och resultatet av denna insikt kröntes sålunda med framgång i valet 2022.

Skulle man kunna tänka sig att det istället varit Socialdemokraterna och Sverigedemokraterna som gjort gemensam sak? En S-regering med stöd av SD i riksdagen skulle ha en större majoritet (180 mandat) än vad den borgerliga regeringen + SD får ihop (176 mandat). Helt otänkbart är det naturligtvis inte. Även om jag är skeptisk. De två stora arbetarpartiernas valmanskårer är kort sagt för lika för att befrämja ett dynamiskt samarbete.

Socialdemokraterna behöver däremot där så är lämpligt göra sitt för att den nyvalda regeringen blir framgångsrik på sina kärnområden invandring, kriminalitet och energi. Om och när utvecklingen om några år tydligt börjar gå åt rätt håll så minskar människors och medias intresse för de frågorna och uppmärksamheten riktas åt andra konflikthärdar och samhällsproblem. Då öppnar sig nya möjligheter för socialdemokratiskt regerande och samhällsbyggande på en mer stadig grund av trygghet och sammanhållning