Det är en ganska konstig sak att säga. Eller i vart fall en ganska konstig sak att uppleva sig behöva säga. Vad ska folk annars göra? Folk har i alla tider flyttat dit jobben finns. Man måste ju leva. Under perioder har detta flyttande skett med tydligt statligt stöd. Arbetsförmedlingens föregångare bestod av Arbetsmarknadsstyrelsen. Förkortades AMS vilket i folkmun i avfolkningsbygder kom att förstås som Alla Måste Söderut.
Att folk skulle flytta dit där jobben finns var också en helt grundläggande idé i den "solidariska lönepolitikens" regim som var mycket stark på 1950- och 60-talen. LO-facket, Tage Erlanders alla regeringar och näringslivets centralorganisationer stod på samma sida och tryckte på för ökad produktivitet, bättre löner och starkare välfärd. Den solidariska lönepolitikens formel var att alla företag överallt skulle vara kapabla att betala de löner som förhandlades fram i centrala löneförhandlingar. Klarade man inte det så skulle inte driften upprätthållas med stöd av olika slag. Den kreativa förstörelsens teori gällde. Eller uttryckt på ett enklare och lite mer burdust sätt: Den enes död är den andres bröd. AMS hjälpte till med flyttbidrag och med handfasta yrkesutbildningar som inte var särskilt valbara. Och Sveriges välstånd växte i takt med att arbete och kapital koncentrerades till lönsamma industrier.
Vinstlotten hade - som alltid - en baksida. Många människor och släkter rycktes upp med rötterna från de platser där de lekt som barn och släpptes istället ner i nybyggda eller nedslitna hyreshuslängor i ytterkanterna av städer längre ut mot kusterna längre söderut. Främlingskap, hemlängtan och tristess i ena vågskålen. Bättre betalt, mer nöjen och mer folk att titta på i den andra vågskålen.
I dag är de allra flesta som är "vuxna och friska" och arbetslösa invandrare från Afrika, Mellanöstern och Asien. Vilket naturligtvis inte gör någon skillnad i grunden. Om det nu är så att tidens lösen är att Alla Måste till industrierna Norrut eller till loken, till vården, till klassrummen, till polisen och till alla vitala bristyrken som finns; ja då är det ju så. Vuxna, friska och arbetslösa personer måste ju leva nu precis som på 1950-talet. Då får man se till att skaffa sig ett jobb där jobben finns. Och staten ska, om det behövs, ge folk en puff i baken så att det blir av. Att Johan Pehrson anser sig behöva säga en sådan sak och att han får snudd på rasismkritik för att han säger det borde vara en skramlig väckarklocka för alla samhällsbyggare.