Av de knappt hundra ungdomar som hade kopplingar till kriminella gäng var nio av tio tämligen snabbt tillbaka i brottslighet sedan de suttit av sina månader på en statlig institution. Detta enligt en mycket läsvärd granskning av Acta publica.
Det är dock tveksamt om det är rätt att tala om "återfall" i brottslighet. Att åka fast och sitta av korta straff är en del av den kriminella tillvaron. Enligt Acta publica är den genomsnittliga placeringstiden inom den slutna ungdomsvården 14, 8 månader (2022). Ur ett perspektiv är 14 månader en ganska stor del av en ung människas liv. Givet de mest ideala förutsättningar skulle ett så pass långt uppehåll från våld, gängmentalitet, droger, hedersstrukturer och klanvälden kunna leda till ganska många försök till avhopp från kriminaliteten. Men med institutioner som är fullpackade med grovt kriminella ungdomar vill det till ett mycket målmedvetet ledarskap och väldigt inträngande och närvarande personalinsatser för att inte verksamheten ska genomsyras av en informell, kriminell stämning och normgivning.
Min egen erfarenhet av sådant arbete ligger ganska långt tillbaka i tiden, då det var mycket ovanligt med mördare, våldtäktsmän och grova rånare i de nedre tonåren. Det är sannolikt mycket svårare nu. Men vi vuxna medarbetare som bodde och levde ihop med de placerade ungdomarna på det kollektiv där jag arbetade hade likafullt ett styvt arbete med att upprätthålla en social miljö som präglades mer av "Medelsvensson" än av utanförskapsmönster.
Vård och straff för yngre kriminella behöver kort sagt vara tillräckligt långa och tillräckligt isolerade från just kriminalitet för att de ska ha någon rimlig chans att ta chansen till ett hederligt liv. Regeringen har ju beslutat att ungdomsfängelser ska ersätta sluten ungdomsvård från och med 2026. Det är ett klokt steg. Straffen för unga kommer att bli längre och en kriminalvårdsliknande struktur är nog vad som behövs med tanke på dagens ungdomskriminalitet.
Acta publica visar med sin granskning att ytterst få kriminella ungdomar döms till sluten ungdomsvård. 439 stycken på åtta år; det är inte mycket. Nio domar i Norrköping och fyra - en dom vartannat år - i Linköping antyder heller inte någon överdriven iver att ingripa resolut mot kriminella ungdomar. Det kan ju för all också vara så att tingsrätterna - på icke oäven grund - har en skeptisk inställning till sluten ungdomsvård?