Det är mer än ett kvarts sekel sedan som de ledande samhällsföreträdarna samlade ihop sig och tog tag i flera av den tidens dominerande problem.
I mars 1993 lämnade Lindbeckkommissionen/Ekonomikommissionen sitt betänkande till regeringen Carl Bildt. Flera av kommissionens 113 förslag tillvaratogs och genomfördes med S-politiker som Ingvar Carlsson och Göran Persson som pådrivande motorer. Sverige vände uppåt igen. Kommissionen inledde sitt epos till politiken med tungt vackra allvarsord:
"Det kommer en tid då varje nation stannar upp och reflekterar över sin framtid. Sådana ögonblick infaller oftast i perioder av nedgång och kris. Samhällets förmåga till omprövning och förnyelse sätts därmed på ett hårt prov. Sverige går för närvarande igenom den allvarligaste krisen sedan 1930-talet. Vissa förutsättningar är gynnsamma. (--) Landets invånare har tidigare förmått att förena praktiskt förnuft med gemensamma framtidsvisioner. (--) Men andra förutsättningar är ogynnsamma. De grundläggande problemen har nu existerat under åtskilliga år och krisen har successivt blivit djupare. Dagens situation präglas av en komplicerad blandning av akuta och kroniska problem."
På den tiden var det lagrade ekonomiska problem som var grundorsakerna till det svenska raset. Det vi som "nation" behöver stanna upp och reflektera över nu i juli 2020 är framförallt djupa socialpolitiska problem. Här finns en liknande "komplicerad blandning av akuta och kroniska problem" som vad Assar Lindbeck och hans kollegor såg framför sig i mars månad 1993. Vår förmåga till "omprövning och förnyelse" sätts nu som då på hårda prov.
I december 2004 presenterade dåvarande Folkpartiet - nu Liberalerna - sin rapport om "Utanförskapets karta". Lars Leijonborg och Mauricio Rojas inledde rapporten med dessa rader: "Ett nytt socialt landskap har vuxit fram i Sverige, ett landskap präglat av utestängning från arbetsmarknaden, bostadssegregation, bidragsberoende, maktlöshet och sårbarhet."
Tyvärr fastnade Utanförskapskartan i den partipolitiska gyttjebrottningen. Sedan kom Sverigedemokraterna, sedan kom DÖ och sedan kom JÖK. Och sedan kommer kanske bättre tider då diskussionerna om det nya "politiska landskapet" kan avlösas av en nation som tar tag i det nya sociala landskapets fattigdom, ojämlikhet, kriminalitet, skolresultat, arbetslöshet och polarisering. I längden är det farligt med en riksdag som lever i utanförskap till samhällsproblemen.