Barnombudsmannen Elisabeth Dahlin lämnade sitt uppdrag den 29 februari. Samma dag utsåg regeringen Norrköpingsbon och riksdagsledamoten Juno Blom till ny Barnombudsman. Ett utmärkt val. Med sin långa bakgrund som ledare för det nationella arbetet mot hedersvåld och hedersförtryck och med sitt orädda och raka engagemang för barns rätt till trygghet och frihet är som hon klippt och skuren som Barnombudsman.

 I sin sista årsrapport - "Hur dåligt måste man må egentligen?" (28 februari) är Dahlin framförallt kritisk till att så många barn och ungdomar får vänta så länge innan de får hjälp inom barn- och ungdomspsykiatrin BUP. 

Barn är skyddslösa under många år efter sin födelse. Varje barn som saknar stöd i fungerande föräldrar är därför i en riskzon. I Sverige har antalet barn som lever i sådana riskzoner ökat tämligen markant under de sista tio, femton åren. Barnombudsmannen skriver inget om varför vi har den utvecklingen i vårt land. Vilket förstås är en brist. Inte därför att det växande antalet barn som växer upp i utanförskapsfamiljer ska ursäktas på något sätt. Utan därför att öppna och raka samtal och diskussioner om varför vi är där vi är behövs och är helt grundläggande för öppna och raka samtal och diskussioner om hur barnen ska bli sedda som dem de är; utan att behöva bli filtrerade genom verklighetsblyga vuxenfilter.    

Under de senaste tjugo åren har den stora invandringen från avlägsna regioner utan samband med vare sig arbete eller svenska normer, tämligen drastiskt utökat andelen av dysfunktionella föräldrar. Inget konstigt med det. Att fostra barn är extra svårt om man inget vet om normer och koder i det samhälle som barnen ska växa upp i. Alla -framförallt barnen - vinner på en tydligare öppenhet om hur det förhåller sig med saker och ting. Framförallt blir det allmännas interventioner i barnens familjer mer jämlika och realistiska om insatserna utgår från de reala styrkeförhållanden som råder. Föräldrar har inte rätt att göra vad de vill. Det allmänna ska tydligt stå på barnens sida. 

Juno Blom har nu byggt på och breddat sina samhällspolitiska erfarenheter med drygt fem år som riksdagsledamot och nästan tre år som partisekreterare i Liberalerna. Viljan att göra skillnad för samhällsutsatta och familjeplågade barn finns där sedan barnsben. Nu kan och vet hon mer om hur allt fungerar. Sveriges alla barn i nöd har anledning att känna lite större hopp.