En fungerande välfärdstat är jämlikhetens fundament

Sverige är ett av världens mest jämlika länder. En del av den ekonomiska ojämlikhet som trots allt finns i Sverige är politiskt motiverad och samhälleligt önskvärd.


Ledighet har sin tid. Och arbete har sin tid. Det är välfärdsstatens och jämlikhetens ekonomiska fundament.

Ledighet har sin tid. Och arbete har sin tid. Det är välfärdsstatens och jämlikhetens ekonomiska fundament.

Foto: HOSSEIN SALMANZADEH/TT

Krönika2023-01-31 05:15
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.

Det handlar kort sagt om att "det ska löna sig att arbeta"; som högern brukar säga. Eller om att "alla som kan arbeta, ska arbeta", som det oftast sägs från S-sidan. Denna fundamentala arbetslinje bottnar i insikten om att välfärdsstaten finansieras av skatteintäkter. Ju fler som arbetar och desto bättre löner som skatten ska beräknas på, desto högre intäkter till välfärdsstaten. Denna välfärdsstat är i sin tur en mycket stor jämlikhetsleverantör.

Hundratusentals människor i arbetsföra åldrar i Sverige försörjer inte sig själva genom beskattningsbart arbete. Alla dessa människor bor för den sakens skull inte i skjul och oisolerade baracker. På det allmännas bekostnad upplåts anständiga bostäder, barnen går i avgiftsfria skolor, sjukvården är tillgänglig för alla och en mängd bidrag till barn, familj och levnadsomkostnader gör det möjligt att leva hyfsat ekonomiskt anständiga liv. 

Den samhällsvetenskapligt inriktade nationalekonomen och historikern Daniel Waldenström var nyligen gäst hos Kvartals vetenskapsredaktör Henrik Höjer för att göra en podd om just jämlikheten i Sverige. Waldenström är kritisk till den slappa och väl alarmistiska nyhetsförmedlingen om brister i den svenska jämlikheten. Olika särintressen gör vad de kan för att ge bilden av väldiga klyftor i Sverige. Det problematiska med en sådan bildsättning av vårt land är att folk och politiker kan få för sig att det är sant. Risken finns att politikerna ger sig på att försöka laga sådant som inte är trasigt och således ger sig på arbetslinjens ojämlikheter. Vilket i förlängningen kan leda till försörjningsproblem för välfärdsstaten och legitimitetsproblem för skattesystemet. Det finns vissa oroande tecken på en sådan utveckling när det gäller ålderspensionen. Politikerna har på senare år gått in med alltmer skattemedel för att förstärka den så kallade garantipensionen; den delen av pensionen som inte har en koppling till tidigare arbetsinkomster. Vilket betyder att de som står för avgifterna i pensionssystemet nu också får ta ett växande ansvar för pensionerna som skattebetalare.

Det behöver finnas en ekonomisk push och sporre att arbeta och betala skatt. Utan en fungerande och rimligt finansierad välfärdsstat kommer jämlikheten att ta stor och verklig skada.