Christian Rück är överläkare, professor i psykiatri vid Karolinska institutet och författare. På DN Debatt (21/8) tar han upp det alltmer utbredda politiska otyget att i tid och otid tala om "psykisk ohälsa." Vanlig nedstämdhet, besvikelser, relationsproblem och andra av livets "skrubbsår" riskerar att "konverteras in i en sjukdomsmodell där besvären ses som oacceptabla, onormala och något som kräver åtgärd", skriver Christian Rück. 

Han är ute i ett angeläget ärende. ”Psykisk ohälsa” riskerar att bli ett slaskbegrepp som vare sig är till gagn för de allvarligt sjuka eller för de med småskavanker. De som blir sjukförklarade trots att de är hyfsat friska tar dels i onödan upp tid och begränsade professionella resurser i vården och dels är risken stor att de fastnar i en sjukdomshistoria som inte kommer att göra livet bättre eller roligare för dem. De som är allvarligt sjuka och i de grupper där problem med oro och nedstämdhet ökar på ett oroande sätt – Christian Rück nämner till exempel ”femtonåriga flickor” – har å sin sida ingen nytta av att skrivas in på en stor och fluffig ohälsolista.

Psykiatriprofessor Christian Rück vänder sig specifikt mot flitigt förekommande program och strategier mot ”psykisk ohälsa” som strömmar ner från departement och myndigheter. Ett exempel på det senare är när regeringens strategi innebär att ”personer med psykisk ohälsa – oavsett ålder och kön, liksom art och grad av ohälsa – måste kunna räkna med att få tillgång till rätt insatser i rätt tid”. 

Problemet med att tala om psykisk ohälsa på detta sätt är enligt Rück att det antyder att allt lidande är onormalt och måste åtgärdas medicinskt. Hans argumentation känns sund och rimlig såsom jag ser på världen. Givet utfallen i de stora Folkhälsoenkäter som staten genomför vartannat år så är det psykiska välbefinnandet stort och stabilt i befolkningen. Att antalet sjukskrivningar på grund av en psykiatrisk diagnos raskt har ökat, att antalet brukare av antidepressiva läkemedel har passerat en (1) miljon och att antalet pojkar i bland annat Stockholm som får adhd-diagnoser är alltså inte främst tecken på att befolkningen i allmänhet mår psykiskt dåligt. Förklaringen är sannolikt lika enkel som dyr: Det har gått mode i psykisk ohälsa. Alla löper på samma boll. Men inga mål blir gjorda.

Christian Rücks diagnos av vår problemblyga samtid är elegant och överförbar på många områden: ”Att felaktigt tro att psykiska besvär ökar kraftigt leder till att man letar efter orsaker i nutiden för något som inte hänt.” Ja och amen till det.