En 14-årig mördare på stan ska få klockorna att stanna

Hanna Paradis är kommenderingschef vid Stockholmspolisen. I helgen höll hon och den tillförordnade polischefen i regionen en pressträff.


Kommenderingschef Hanna Paradis ses här vid en pressträff med anledning av den senaste tidens våldsdåd i region Stockholm. Vid tillfället medverkade även tillförordnade regionpolischefen Mattias Andersson.

Kommenderingschef Hanna Paradis ses här vid en pressträff med anledning av den senaste tidens våldsdåd i region Stockholm. Vid tillfället medverkade även tillförordnade regionpolischefen Mattias Andersson.

Foto: Jessica Gow/TT

Krönika2023-01-23 05:15
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.

Pressträffen hölls med anledning av den mord- skjutnings- och sprängningsvåg som djupt kriminella ungdomar har utsatt stockholmarna för under de senaste veckorna. De båda polischeferna redogjorde för en ytterst pressad arbetssituation. Och påtalade ytterst allvarliga samhällsproblem:

"Det handlar om att unga under lång tid socialiserats in i kriminella nätverk. Det här måste brytas. Polisen behöver jobba med fjortonåringar som begår försök till mord med automatvapen. Det måste ändras."

"Måste brytas. Måste ändras." Helt rätt förstås. Men lättare sagt än gjort. Som poliserna säger så har de unga människorna under lång tid - i många fall långt före det att de själva föddes - skolats in i kriminalitetens och utanförskapets rationalitet. Jag har själv ganska lång erfarenhet av att bo under samma tak som ungdomar med helt andra verklighetsuppfattningar än vad de flesta "Svenssons" hade. Det här var före den reglerade invandringens sammanbrott; de flesta av ungdomarna var svenskar uppblandade med några finländare, en och annan rom och jugoslav och då och då en punkare eller en skinnskalle. Det var alls inte så våldsamt som nu; men flertalet av ungdomarna som omhändertagits av de sociala myndigheterna för att placeras där jag bodde och leve och arbetade var ofta kriminella och drogberoende. 

Och somliga bar på asociala arv som sträckte sig flera generationer bakåt i tiden. "Alla" de kände levde liknande liv där det var normalt med missbruk, fängelsevistelser, våldsamma dödsfall, misshandlade och/eller alkoholiserade mammor, sexuella övergrepp, stölder och där det var rationellt för den enskilde att framförallt värna den gemenskap och trygghet som den egna flocken gav. Att bryta och att ändra manifesta sociala arv och flockbeteenden är som sagt inte gjort på en kafferast. Men självklart går det att påverka. 

Det är dock viktigt att inse allvaret i den situation där vi befinner oss. Vård, terapier eller befängda idéer om att släppa narkotikan fri i samhället kommer inte att hjälpa. Vi behöver invandringsstopp, polisiärt fokus på att med alla medel slå ner de kriminella gängen och en bred och lite fyrkantig socialpedagogisk insats för att socialisera in alla barn i svenska förskolor och skolor. Om femton år kan vi ha ett mycket bättre läge; där nyheten om en fjortonåring som försöker mörda andra barn med automatvapen återigen är ett upprörande undantag som får klockorna att stanna.