På valvakan 2002 firade Folkpartiet sina stora framgångar. "Vi är Lejonkungens ungar" ropade ungdomsförbundets medlemmar enligt ett referat i Svenska Dagbladet. Partiet hade mer än fördubblat antalet riksdagsmandat sedan valet 1998; 4, 7 procent växte till 13, 4 procent. Partiledaren Lars Leijonborgs skickliga valrörelse med kravet om "språktest" för invandrare fångade upp invandringskritiken som låg och växte till sig ute i folkhemmet. Leijonborg blev Lejonkung. En storleende Karin Pilsäter sa till Svenskans utsända att "Människor har fått upp ögonen för Folkpartiet igen. Ett otydligt litet parti, som vi var förr, bryr sig ingen om."
Sjutton år tidigare, vid riksdagsvalet 1985, slog den dåvarande partiledaren till med sin "Westerbergeffekt". Folkpartiet gjorde ett rekordval och ökade från 5, 9 procent vid valet 1982 och till 14, 2 procent. Bengt Westerberg lyckades få uppvindar i valrörelsen genom sin egen trevliga och socialt engagerade framtoning och genom att partiets krav på "Eget rum i långvården" som fångade upp den växande och mer utbildade medelklassens missnöje med brister i den sociala servicen för gamla och funktionshindrade.
Bengt Westerbergs nyutkomna memoarer heter lämpligt nog just "Westerbergeffekten" (Fri Tanke) Boken kan läsas som en förklaring till varför Folkpartiet/Liberalerna under de senaste sjuttio åren aldrig har lyckats att förvalta en framgångserfarenhet på ett bra sätt. Bengt Westerberg skriver om socialliberalerna att "Vi är alltid beredda till prövning och omprövning." Vilket självklart är en intellektuellt hederlig hållning. Men liberalernas ständiga "prövningar och omprövningar" leder till att varje gång partiet kommit på något bra som folk gillar - språktest, eget rum - så föds partireflexer om att göra sig av med det som gått bra. Både Westerberg och Leijonborg/Björklund fick se sina framgångsval följas av tre val med stadigt sjunkande resultat.
Och nu - för att tala med den forna talespersonen i ekonomi Karin Pilsäter - så är L åter "ett otydligt litet parti som ingen bryr sig om." Kan dagens partiledare Nyamko Sabuni ändra på det? Westerberg var en för folk okänd regeringskanslitjänsteman när han valdes 1983. Leijonborg var på väg att avsättas när han slog till i valet 2002. Så visst finns chansen för Sabuni. Sånt där vet man aldrig i förväg. Genom tur eller skicklighet behöver hon hur som helst skaffa sig en tydlig och väljarnära åsikt och driva den utan omprövningar. "Bort med klanväldet" skulle till exempel kunna fånga upp viljan hos många socialt och liberalt lutande personer. Bara som ett tips.