På Göteborgspostens debattsida läser jag en artikel av en statsvetenskaplig student vid Göteborgs universitet. Debattörens ansats är att fler poliser inte kommer att kunna lösa Biskopsgårdens problem. (Biskopsgården är ett så kallat särskilt utsatt område i Göteborg där en polisman mördades tidigare i veckan): "Vi måste se allvaret i den fattigdom och det utanförskap som växer sig starkare tack vare marknadsekonomin, främlingsfientlighet och dålig integrationspolitik", skriver statsvetarstudenten. Detta extrema exempel på ansvarsutanförläggande tankemönster är i sig tämligen utbrett; om än i mer modesta former. Viljan att ansvarsbefria människor på grund av till exempel deras inkomst eller härkomst dyker ofta upp i det offentliga samtalet.
Vare sig fattigdom, rikedom eller härkomst är emellertid i sig själva tillstånd som är kopplade till markant ökade risker för att individer ska utveckla kriminella beteenden. Integrationspolitikens eventuella framgångar bygger slutligen och sist på individernas beslutsamhet att vilja integrera sig i det svenska samhället. Spänningen mellan arv och miljö är alltid närvarande i de här sammanhangen. Du är inte bara dina gener och du är inte bara din livsmiljö. Vill du något med ditt liv och kan du något om livet så är däremot chanserna till ett hyggligt liv ganska så goda i ett land som Sverige.
Ett av mitt livs "universitet" var mina dryga tio år som medarbetare och boende på Hasselakollektivet i Hälsingland. Här levde jag och min familj tillsammans med unga människor som placerats på kollektivet på grund av sociala/drog - och/kriminalitetsrelaterade problem.
Det som skiljde ut Hasselakollektivet - inte minst på 1970- och 80-talen från mycket annat var att det fanns en struktur av skötsamhet och ansträngning i verksamheten. Det var en vänster av sorten stig-upp-på-morgonen-och-gör-rätt-för-dig som präglade Hassela. Nyttan av en god moral och förmågan att skilja på vardag och helg var däremot färdigheter som stod i centrum. Vilket i sig var kontroversiellt visavi de vänsterperspektiv som dominerade inom medelklassvänstern på universiteten, på medieredaktionerna och på Socialhögskolorna. Lite tillspetsat kan man säga att det i dessa vänsterkretsar var okej att ”röka på” och skolka och att lägga skulden för ens trasiga liv på tjuvsamhällets eländiga kapitalism. Budskapet från Hassela var däremot att den som ville göra något åt tillvarons eländen gjorde bäst i att hålla sig nykter, skaffa sig kunskaper och försörja sig i hederliga arbeten. Det budskapet gäller nog än idag. Också i Biskopsgården.