En demokrati som fastnar i strider och konflikter där det egna intresset av makt och inflytande dominerar över allmänintresset kan få folk att snegla åt andra alternativ för att styra landet på ett för folkflertalet vettigt sätt. Vilket inte är det minsta konstigt. En demokrati som under lång tid levererar mer politiskt liv och kiv än stabilitet och trygghet på vitala allmänna områden; en sådan demokrati är lätt att vända ryggen mot.

Seniorprofessor Bo Rothstein (DN Debatt 13/9) argumenterar för riskerna med att ensidigt se demokrati som en ren och skär intressekamp där ett intresse förlorar i och med att ett annat intresse vinner. Han pläderar för en demokrati som är mer inriktad på att gemensamt ansvara för det "allmänna" som vi alla är beroende av. I Sverige finns flera exempel på en sådan ansvarsdemokrati. Rothstein nämner 1920-30-talens alla stora och små arbetsmarknadskonflikter som orsakade stor ekonomisk skada för både arbetare och arbetsgivare. Alla dessa strejker och lockouter landade ändå alltid till sist i att avtal undertecknades. Vore de då inte bättre att komma fram till ett avtal utan alla dessa dyra strider; ett avtal där arbetssäljares och arbetsköpares intressen reglerades? Så föddes det berömda Saltsjöbadsavtalet som undertecknades av LO och Arbetsgivarföreningen 1938. "Båda parter såg den svenska ekonomins styrka som en allmänning att gemensamt värna om", sammanfattar Rothstein i DN.

Pensionssystemet är en sådan där allmänning som det behövs liknande avtal runt om kring för att skydda. Försvaret, klimatet, energiförsörjningen, invandringen och rättsstaten likaså. Vi kommer från ett Sverige där dessa allmänningar uppskattades och inte i någon högre omfattning riskerades för billiga partipoängs skull. Vi står just nu i ett Sverige där till synes evig politisk intressekamp om SD riskerar att permanent överflygla samlingen runt för medborgarna viktiga värden och verksamheter. Vilket Sverige vill vi ha framöver?

Valrörelser handlar om skillnader som ofta beskrivs med överdrivna ord och med demoniseringar av andra politiska intressen än det egna. När valet väl är över så har partierna ett ansvar att tona ner sina maktpolitiska intressen för det allmännas bästa. Fyra år till av en politik som domineras av politisk strid om Sverigedemokraterna kommer inte att döda demokratin. Men ytterligare fyra sådana år kommer att göra tiderna än bistrare för demokratin som ideal och som parlamentarisk styrelseform.