Jag har under alla mina år i och nära S-politiken känt mig tämligen ensam som öppen förespråkare för att det i många fall kan vara bra och samhällsnyttigt med till exempel fristående skolor. Samtidigt har jag känt mig innesluten i en ganska stor S-gemenskap av acceptans och förståelse för att sådana finns och kan göra nytta i samhället.
På senare år har tonen och retoriken dock förändrats påtagligt. Som så mycket inom socialdemokratin idag beror förändringen i huvudsak på att konflikten med Sverigedemokraterna har överflyglat allt annat som dynamo för partiets ställningstaganden.
SD är den allvarligaste utmanaren som S mött inom partipolitiken på 100 år. SD växer på ungefär samma sätt som S gjorde då det begav sig. SD är varken borgerligt eller vänster utan är genom sin partiledning beredda att agera på det mångbottnade och sammansatta sätt som krävs för att strukturellt växa till i väljarstöd och inflytande. Runt 2015/2016 valde Sverigedemokraterna att byta fot när det gällde privata företag inom välfärden. Det tidigare mer ideologiska motståndet ersattes med ett maktpragmatiskt förhållningssätt till sådant som friskolor. Orsaken till SD: s omsvängning var en anpassning till vägvalet att gå in för ett kommande eventuellt regeringssamarbete med Moderaterna.
Socialdemokraterna valde – vad det verkar – att utan några djupare avvägningar kasta sig på betet. Här fanns en möjlighet att attackera SD som ett högerparti, som kapitalismens lakej, som näringslivets knähund och som fackliga arbetares fiende och svikare. S gjorde sig till en kopia av Vänsterpartiet och partiets företrädare attackerade entonigt och enkelsidigt ”marknadsskolan”.
Ideologi betyder ju som bekant ”bilder av verkligheten.” Som det under långa epoker närmast eviga regeringspartiet har socialdemokratin – fundamentalt väl uttryckt av Ingvar Carlsson i det tidigare citerade kongressprotokollet från 1990 – hellre förhållit sig till de sammansatta verkligheterna än till teoretiska bilder av verkligheten.
När det gäller mångfalden av privata utförare inom välfärdsverksamheterna har S dock valt att sätta sig på en retorisk vänsterhylla för att försöka skapa en stor skillnad mellan S och SD. Hittills har det emellertid varit helt verkningslöst. SD gör ingen stor sak av sin hållning i frågorna. Medborgarna är i huvudsak nöjda med välfärdsföretagens tjänster - annars skulle de ju inte välja att anlita dem – och Socialdemokraterna i regeringsställning har heller inte ansträngt sig för att förändra politiken.
Att jag med min bakgrund kom att engagera mig i frågor om valmöjligheter och välfärdsföretagande beror i allt väsentligt på att jag från sent 1970-tal kom att engagera mig i Hasselakollektivet i norra Hälsingland. Kollektivet drevs som ett aktiebolag av grundaren och socialdemokraten K-A Westerberg. På kollektivet placerades ungdomar med sociala problem av olika slag.
Vi som arbetade på kollektivet bodde tillsammans med ungdomarna. Hasselakollektivet AB erbjöd förhållandevis prisvärda, innehållsrika och resultatinriktade tjänster som stod i bjärt kontrast till den inlåsning på anstalter som det allmänna levererade. Den sammansatta verkligheten visade mig att privata bolag ibland kan göra större individ- och samhällsnytta än vad stat och kommun förmår. Vilket inte på något sätt var störande eller stötande för min socialdemokratiska varseblivning.
Vid den här tiden var det heller ingen större debatt om ”vinster i välfärden” och dylikt. Jag minns ett besök på kollektivet av S-politikern och LO-mannen Rune Molin. På en fråga från en journalist om hur han såg på att kollektivet var ett aktiebolag svarade Molin att det var ingen fara med det. Hassela var ”privat-offentligt och offentligt-privat.” Vilket var väl fångat av Rune Molin.
Det offentliga ska naturligtvis vara fria att köpa tjänster från privata leverantörer. Givet att de privata leverantörerna står för kvalitet och innehåll som bidrar till individuell och samhällelig nytta för medborgarna. Men ingen person, politiker, förening, eller företag ska förstås ha fri dragningsrätt till de svenska skattemedlen. Det offentliga ska ha ordning på torpet. Det har jag med mig från uppväxten i bruksorten. Och det gäller än. En annan sak som också gäller är att socialdemokratin bör vara mångbottnad och sammansatt i frågorna om välståndets och välfärdens verkligheter. Annars går det på tok.