Det stora som har hänt sedan 1988 då SD: s siffror började synas i riksdagsvalen är att SD har ökat med ungefär 17 procentenheter medan S har backat med ungefär lika mycket. Partierna är också mycket lika varandra i sina maktpragmatiska ambitioner. Inget parti har tidigare utmanat S om de egna väljarna på ett sätt som SD gör
Man kan säga att de två partierna har antagit strategier som kan liknas vid det politiska slaget om bildsättningen av Coronan. Medan S hoppas på att det steg för steg ska infinna sig ett slags flockimmunitet där människor vänjer sig vid att det är som det är och att det nya normala inte är så illa och att de därför inte längre smittas av partibytariver inför invandringens negativa konsekvenser så eldar SD på med massakerutspel och med krav på munskydd, avstånd och kontroller.
Övriga partier rör sig runt S/SD-dramat och försöker positionera sig så gott det går. Problemet är att invandringens sakfrågor – kriminalitet, massarbetslöshet, ojämlikhet, ohälsa, rasism, aktivism, med mera, med mera – är så intimt sammanlindade med maktpolitik och regeringsbildningar.
Socialdemokraterna hämmas starkt av samarbetet med Miljöpartiet. Det är dock riskfullt att låta MP lämna regeringen. Regeringsformen säger inte exakt vad som ska göras i ett sådant läge. Det kan hävdas att Löfven borde avgå när ett parti lämnar. Å andra sidan skulle Löfven kunna sitta kvar. Det som avgör hur S kommer att göra är sannolikt hur de bedömer risken för att de skulle få en majoritet emot sig i en förtroendeomröstning. Den risken är förmodligen mycket låg. S borde därför gå sin egen väg så snart som möjligt.
På den andra sidan jobbar SD vidare på att få till ett konservativt block med de två borgerliga partierna M och KD. Framsteg har gjorts och enligt SOM-institutet så verkar väljarna ansluta sig till ett sådant block.
Min bedömning är att väljarna nu i allt högre grad har tröttnat på den maktpolitiskt betingade inkompetensen som har byggts in i de senaste regeringsbildningarna. Sakfrågan kommer att få allt större betydelse. Vilket alla partier behöver förhålla sig till.
Det jag ser framför mig är en kamp om Moderaterna mellan S och SD. Det är där det kommer att avgöras. Vilket är sunt och positivt. De tre stora partierna bör vara störst när det kommer till regeringsbildning. Två av dem behövs på samma planhalva om politiken ska bli klok och folknära igen.