När allt det här med Nato rullar i mål om några veckor så blir inte jag jätteförvånad om nästintill en enig riksdag står bakom beslutet att Sverige - precis som Finland - ska ansöka om medlemskap i den västliga försvarsalliansen. På långfredagen (15 april) läste jag i Svenska Dagbladet om det förra statsrådet och språkröret i Miljöpartiet Peter Eriksson. Miljöpartiet bär på en tradition som snarare drar åt avrustning. De Gröna i Sverige har varit ett solklart Nej till Natoparti.
"Om Finland går med är ju alla våra grannländer med. I det läget är det väldigt svårt att hävda att Sverige kan fortsätta vara neutralt i en omvärld som i allt väsentligt består av Nato-medlemmar.Det finns ju inte så många alternativ i det läget. Det är väldigt svårt att se Sverige bygga säkerhet vid sidan av, om vi nu hamnar i den situationen. Det finns även ett starkt historiskt band till Finland som jag har lite svårt att säga att vi ska släppa", säger Peter Eriksson nu till Svenskan.
Visst är det lättare att tänka om och att ta intryck av nya samhällslägen när man tagit ett kliv bort från en aktiva partipolitiken. Så är det. Och Peter Eriksson har ju under den större delen av sitt värv framstått som en klok och resonabel person. Men han är nog inte något jättestort undantag i sammanhanget.
Betänk att Miljöpartiet utan några större konvulsioner - inga alls? - slöt upp då riksdagen beslöt att skicka vapen - 10 000 pansarskott - till Ukraina mitt under brinnande krig. Ett försvarskrig förvisso; men ändå. Det var ett stort steg. Även Vänsterpartiet var, efter lite inledande mankemang, angelägna om att stå med på givarlistan då pansarskotten sändes iväg till den ukrainska försvarsmakten.
Det rör på sig minst sagt.
Under Peter Erikssons ledning vände Miljöpartiet blad om förhållandet till EU. I en medlemsomröstning slogs fast att partiet strök sitt gamla fundament om att Sverige skulle lämna EU. Ett beslut som gjorde MP mer regeringsfähiga och möjliga att samverka med för e större partierna.
Dagens miljöparti slåss ju för sin parlamentariska överlevnad och kan kanske tänkas lockas av att ragga väljare bland de fortsatt Natonegativa. Men det kan vara ett riskabelt förhållningssätt. Visst finns det många som är tveksamma till Nato men det är långtifrån säkert att det är just den frågan som avgör vilket parti som de röstar på. Och MP bör ju också värna sina relationer till sitt enda återstående regeringsalternativ Socialdemokraterna.
Vänsterpartiets ledning med Nooshi Dadgostar i täten är på sin kant angelägna om att komma ut på banan och bli ett alternativ för väljare som annars pendlar mellan S och SD och kanske även M. Hårt Natomotstånd är inte den viktigaste frågan i de sammanhangen.
Så vem vet; när riksdagen röstar om saken kanske det bara lyser rött vid några enstaka ledamöters voteringsapparater? Så kan det bli.