74 personer som är verksamma som journalister och/eller opinionsbildare av olika slag och i olika sysselsättningar har skrivit under ett upprop i DN Kultur (söndag 22 september). I uppropet uppmärksammar de att "Allt fler journalister och forskare utsätts idag för hot och trakasserier". De kräver att "riksdag och regering tar sitt ansvar för samtalsklimatet." Enligt de 74 personernas upprop är det avgörande för "demokratins framtid" att så sker.
De skriver: "Opinionsledare och politiker har ett ansvar för utvecklingen i Sverige. (--) De med inflytande över normerna behöver ta sitt ansvar." Jag håller med till hundra procent. Men, och detta är ett stort MEN; varför riktas uppropet till "riksdag och regering?" Var finns självkritiken? Visst finns det viss förbättringspotential när det gäller samtals- och debattklimat även på de partipolitiska arenorna, så är det förstås. Men när det gäller "hot och trakasserier mot journalister och forskare" så förstår jag inte vad riksdag och regering ska göra åt vad som sägs och skrivs i media, i forskarrapporter och på X och andra plattformar där ordet är fritt?
Alla som tillbringar en del av sin tid på sociala medier och i kommentarsfält på allehanda platser vet hur avskyvärt många uttrycker sig. En del av allt det där är nog inte så mycket att göra åt; givet att man inte förordar kraftiga inskränkningar av yttrandefriheten.
Uppropets spets borde väl därför istället ha varit riktad till den opinionsbildande, forskande och samhällskommenterande branschen i sig själv?
Som man ropar i skogen får man svar; så lär oss ordspråket från förr. En del "rop i skogen" är av nödvändighet sådana att de riskerar att vålla hotfulla lägen för avsändaren. Grävande journalister och självständiga forskare som utmanar tunga ekonomiska, kulturella och/eller politiska intressen behöver ha mod och säkerhetstänk i sin verktygslåda. Vilket är lika beklagligt som ofrånkomligt.
Det är många bra och respektabla opinionsbildare som skrivit under uppropet.(En del har jag aldrig hört talas om) Men det seriösa intrycket undergrävs rejält av ett stort antal undertecknare som tagit för vana att ropa ut personpåhopp och oförskämdheter från sina plattformar i samhällets mediala skog. Istället för att be regering och riksdag om hjälp för att bli demokratiskt anständiga så borde de se sig i spegeln, idka självkritik, bryta ihop och komma igen som aktörer som tar ett stort eget ansvar för samtalsklimatet i Sverige.