Löfvens budskap var i min sammanfattning att 1: Liberalernas partiledare Nyamko Sabuni riskerade att bidra till avdemokratiseringen av Sverige efter partirådets beslut på Palmsöndagen om att sträva efter att ingå i en borgerlig regering efter valet nästa år och att 2: Vänsterpartiet hade så vitt han visste alltid stått upp för demokratin.
Under ytan - eller snarare över ytan - så är det uppenbart vad som pågår. På den ena sidan har Moderaterna systematiskt och med relativt god opinionsmässiga resultat på allvar börjat formera sitt regeringsalternativ. Tillvägagångssättet påminner till dels om hur det gick till när den borgerliga Alliansen började skapas under hösten 2004. I det offentliga rummet närmade sig de fyra borgerliga partierna M, C, L och KD varandra i avsikt att sy ihop en regeringspolitik som de gemensamt skulle kunna gå till val på. I år 2021 är de borgerliga partierna M, KD och förmodligen L inne på att skriva ett slags "kontrakt" med Sverigedemokraterna om det politiska innehållet i en eventuell borgerlig regering efter nästa val.
Detta oroar givetvis Socialdemokraterna. De möjliga problemen fördjupades på Palmsöndagen (28 mars) då Liberalerna deklarerade att de avser att byta sida i politiken. De vill gå från ett Januariavtal med Socialdemokraterna till en regeringsmedverkan hos Moderaterna. Därav Löfvens kommentar om det demokratiskt riskabla med Liberalerna. Statsministerns yttrande om Vänsterpartiet tror jag på kort sikt mest är ett retstickeargument. S vill nog gärna få de borgerliga att skälla lika mycket och grovt på Vänsterpartiet som vad Socialdemokraterna skäller på Sverigedemokraterna. Då blir liksom alla lika goda kålsupare. S överdrifter om SD och de borgerliga kan då balanseras av de borgerligas överdrifter om Vänsterpartiet och om Socialdemokraterna.
På lite längre sikt är det dock givet att S ser om sitt eget hus. Om Moderaterna nu utan opinionsras tycks kunna bygga ett block med fyra partier så behöver S å sin sida mer beständigt försöka få till ett regeringsalternativ tillsammans med V, C och MP. Eller i vart fall med V och C; vilket är partier som skulle kunna leva med en uppgörelse mellan S och M om en mycket stram invandringspolitik; vilket nog är vad som krävs om inte även resterande delar av LO ska gå över till SD. I vart fall på ett bildligt plan så präglas således även politikens långfredag av ett slags lidande: Regeringsfrågan är allt och det är vare sig sunt eller smärtfritt. Regeringsfrågan är tvärtom ett lidandets kors att bära på.