Ibland känns det som om nyheter, kommentatorer och alla man pratar med andas mer positivism: "Det verkar rulla på åt rätt håll nu." Ibland känns det som om nyheter, kommentatorer och alla man talar med är helt åt andra hållet:"Det är nog värre än vad vi trott det här med Coronan."

Det är psykiskt påfrestande och tröttande att hänga med i de där upp- och nedgångarna. Utan några liknelser i övrigt så har jag haft förmånen att tillbringa ungefär ett decennium av mina mer formativa år i ett hav av konflikter och problem och upp- och nedstämningar. Alla åren i tätt medlevarskap med huvudsakligen tvångsplacerade ungdomar på Hasselakollektivet i Hälsingland fick mig att inse folkhälsovikten av att inte hänga med för mycket i de gemensamma humörsvängningarna som oavbrutet drog igenom husen där vi bodde. Vi var ofta runt femtio personer, varav de allra flesta ungdomar i olika stadier av sina utbildningar och processer i försöken att komma bort från sina drogberoenden och sina kriminella beteenden.  Hoppfullhets- och hopplöshetsstämningar avlöste varandra. Det kostar på att bli alltför uppåt och alltför nedåt och alltför ofta. Utan att bli cynisk och utan att bli stämningsresistent så är det sunt och hälsosamt att i vart fall hålla sig lite kylig. Sett i det stora hela blir det aldrig så bra och aldrig så dåligt som det kollektiva flockmedvetandet kan få en att tro från och till.

Coronalivet torde vara extra slitsamt för alla de hundratusentals pigga, krya och friska medborgare som har hunnit fylla 70 år och uppåt. Jag har själv inte så långt kvar innan jag kvalar in i "riskgruppen"; vilket säkerligen påverkar mitt perspektiv i det här sammanhanget. Förmågan att bita ihop när att det "är som det är" och förmågan att därför hålla sig lite kylig är i och för sig mycket väl representerad i de här livserfarna grupperna. 

Men självklart måste det för många upplevas som provocerande att vara överlupen av förnumstiga uppmaningar om att "gå ut och promenera" men inte tillåts visa sig i en butik eller på en krog samtidigt som sjuka generationskamrater ute på äldreboenden tycks vara mer eller mindre skyddslösa inför smittan. Jag får brev och mejl från äldre medborgare som känner sig som satta på undantag och tilltalade som uppfostringsobjekt medan "halvfeta trettioåringar klänger på varandra på uteserveringarna." Jag förstår känslan. Jag är själv nästan där. Men vi är bra på att bita ihop och vi dras inte iväg alltför högt och lågt av stämningarna som drabbar oss.