Alternativet att hamna i beroendeskap till ett "nyliberalt" Januariavtal avvisades bestämt. Den där oppositionslusten är inte något exklusivt för vänsterfolket. Snarare är det väl så att längtan efter opposition är ett slags politiskt karaktärsdrag som förenar ytterkanter av alla de slag.

I opposition kan man "säga som det är". Man slipper smutsa sina fingrar och man slipper utmana sin trognaste flock med mellanmjölksdoftande kompromisser. 

Opposition är dock inget att eftertrakta för de svenska Socialdemokraterna. De få perioder som partiet genomlidit utan regeringsmaktens enande och exekutiva livselixir har inte varit några muntra upplevelser. Partiet har visat sig vara utan stadga och stabilitet. Vad som helst visade sig kunna hända när regeringsmakten inte fanns där som korrektiv mot ytterkrafternas oppositionslystna drömmar. Falangerna blockerade varandra och till allas förvåning  - inklusive Juholt - valdes Håkan Juholt till partiledare för en kort period. Partiet klarade sig undan en möjlig undergång genom tur och skicklighet. Stefan Löfven kom in som partiledare från det alltid stadiga IF Metall. Och Sverigedemokraterans framgångar slet sönder den borgerliga Alliansen. 

På samma sätt som det bästa sättet att få ett jobb är att ha ett jobb så är bästa sättet att ta statsministeruppdraget att man har statsministeruppdraget. Det där vet S. Med regeringsmakten följer alltid risker och möjligheter. Så är det. Men en regerings uppdrag är att regera och annat behöver läggas åt sidan. De oppositionslystna ytterkanterna kan hållas på avstånd. 

På ett par månader har stödet för S ökat med tio procentenheter. Avståndet till den utmanande konkurrenten SD har utökats rejält. Denna möjlighet har öppnat sig enbart och allena för att S tog hand om statsministeruppdraget trots det klena valresultatet. Det utskällda Januariavtalet har avvecklat sig själv. Arbetsförmedlingen växer åter så det knakar, värnskatt i någon form lär återinföras efter den Coronaenorma pengarullningen och resten stoppar V, SD och M om det skulle behövas. Socialdemokraterna får nu bara se upp så att de inte blir för förtjusta i krisens opinionsstöd. Se istället det nya styrkeläget som en chans att skapa en bred majoritet för en efterkrispolitik som tar itu med Sveriges konstanta problem på ett sådant sätt att det kan ligga nära till hands med ännu en oppositionsfri mandatperiod för Socialdemokraterna.