En kort period 2005 var jag chefredaktör för Dalarnas Tidningar, DT. Jag var ansvarig utgivare för fem editioner i länet, pappersupplagan totalt var 38 000 exemplar, jag var högsta chef för cirka 100 journalister. 
Det var sista rycket för den blomstrande lokalpressen. Dalarnas Tidningar hade redaktioner i varje kommun i spridningsområdet. Men nu skulle det börja sparas och jag blev inte långvarig på min post. Ägarfamiljen lyckades i sista stund sälja till ett utomordentligt pris och efter en del turer hamnade DT i Mittmedia. Där var strategin för att möta krisen för lokalpressen att samordna så mycket som möjligt. Plötsligt kunde dalfolket få läsa artiklar om saker långt utanför länet. 
Det gick inte så bra. Mittmedias titlar fortsatte utförsbacken med allt färre läsare. Som tur var tog Bonniers över Mittmedias konkursfärdiga verksamhet.
Resultatet blev en satsning på de lokala igen. En trend som är genomgående över landet. Det är bara genom att vara lokal som en lokaltidning kan överleva.
Ganska logiskt egentligen, men under en period var sanningen en helt annat och det höll på att gå helt åt skogen för den som tror att lokaltidningen fortfarande har en viktig plats i en väl fungerande demokrati.
Därför är det glädjande att regeringen nu följer utredaren Mats Svegfors förslag om hur den dryga miljard som finns till mediestöd ska användas framöver. Dagens driftstöd bygger på pappersupplagor. Det har blivit obsolet när de flesta läser digitalt. Därför vill regeringen omvandla driftsstödet till ett redaktionellt stöd som ges i förhållande till hur stor redaktionen är. Pengarna ska särskilt riktas mot lokal och regional journalistik.
Så långt är allt väl. Men regeringen föreslår också att ett nytt demokrativillkor införs som ska ersätta kravet på god medieetisk sed för att få stöd. Mats Svegfors föreslog att stöd inte ska utgå om verksamheten ”väsentligt är i konflikt med respekten för alla människors lika värde och den enskilda människans frihet, värdighet och personliga integritet.”
Efter kritik under remissomgången föreslår regeringen en bredare formulering. Alldeles oavsett hur demokrativillkoret är formulerat måste någon avgöra vad som är okey att publicera.
Frågan är vem som ska bedöma vad som är rimliga gränser för medierna. Medierna själva eller staten. Det är en delikat balansgång, men det skulle vara smakfullt om medierna fick ett ord med i laget.