Ännu talar vi mest om det politiska landskapet. Vilket inte är så konstigt. Vi kommer från en lång period av ett mycket stabilt politiskt system. Som Magnus Isberg skriver i den nyutkomna boken "Blockpolitikens vara eller icke vara" på Santérus förlag så hade Socialdemokraterna obrutet suttit i regeringen sedan 1932 (med ett kort avbrott sommaren 1936) när enkammarriksdagen infördes 1971. I boken granskar Magnus Isberg utvecklingen under de fyra första och dramatiska mandatperioder som följde på enkammarriksdagens införande.
Ett "embryo till borgerligt block" började bildas i det nya politiska landskapet som enkammarriksdagen erbjöd.
Magnus Isberg skriver de sista raderna i sin "tegelstens bok" - nästan 500 innehållsrika och faktaspäckade sidor - några månader före riksdagsvalet 2018. Han siar om framtiden: "Mycket talar för att blockpolitiken i den form vi känner den har kommit till sitt slut efter att under nära femtio år spelat en avgörande roll för regeringsbildning och majoritetsbildning i Sverige."
Magnus Isberg är statsvetare med en mycket god blick för politik. Under många år var han kanslichef på riksdagens Konstitutionsutskott; där han även var verksam under min tid som ledamot i KU i början av 1990-talet. Magnus Isbergs nya bok stärker min redan starka tillit för honom när det kommer till politisk analys- och iakttagelseförmåga.
Magnus Isberg beskriver utifrån vilka blockpolitiska traditioner som vi kommer. Vi står nu mitt i slutet av den eran. På torsdagen 13 februari röstade till exempel en majoritet i riksdagens finansutskott igenom ett förslag som innebär förändringar i regeringens budget. Majoriteten i finansutskottet speglar den majoritet som oppositionspartierna M, SD, V och KD har i riksdagen. Dessa fyra partier utgör inget regeringsalternativ utan är mer en illustration av det väglösa politiska landskap som gäller för stunden. Frågan är hur och när ett nytt politiskt landskap kommer att etableras?
Här tar sig det sociala landskapet in i handlingen. Det som ger majoritets- och regeringsbildningar långsiktig stabilitet av det slag som Isberg skildrar i sin bok är just att de någorlunda väl bottnar i medborgarnas uppfattningar om saker och ting. Alltså att medborgarna, oavsett hur de har röstat, kan betrakta regeringsbildandet som hyfsat logiskt; även om de inte uppskattar det. Sveriges sociala landskap - hur vi människor har det och tänker och tycker - ska kort sagt återigen sätta standarden för det politiska landskapet. Dit ska vi.