När den förre folkpartiledaren Lars Leijonborg summerade sitt politiska liv i intervjuer och memoarerna ”Kris och framgång”, Ekerlids Förlag, så drömde han om hur det skulle sett ut om han fått igenom en annan integrationspolitisk linje i början av 00-talet.
”Att vi för det första vågat tala om problemen och för det andra vågat åtgärda dem. Då tror jag att vi hade varit i ett annat läge i Sverige. Segregationen hade varit mindre och SD hade varit mindre”, säger Leijonborg i DN.
Han har både rätt och fel. Den stora gåtan är varför  Socialdemokraterna och Moderaterna övergav sin gamla uppgörelse om en reglerad invandring? 
Hur kunde Moderaterna överge sin konservativa hållning och hur kunde Socialdemokraterna plötsligt tillåta en stor invandring med alla de problem som det innebär med svartjobb och dumpade löner?
Ett svar är naturligtvis att humanitära skäl gör att människor som flyr för sina liv måste få komma hit och söka asyl. Men när så gott som alla andra länder har en mycket mer restriktiv hållning är det märkligt att lilla Sverige trodde sig om att kunna göra något annat.
Till slut blev det ju också ohållbart och nu är budskapet att Sverige ska fortsätta att strama åt. Retoriken och de konkreta förslagen från såväl Socialdemokraterna som Moderaterna har successivt närmat sig det som Sverigedemokraterna sagt länge; men risken är ju uppenbar att folk tycker att det är bättre att rösta på originalet istället för på kopian.
Så hade det inte behövt gå om S och M hållit fast vid sin tidigare de facto uppgörelse om reglerad invandring. Varför de inte gjorde det är verkligen något som statsvetarna borde grotta ner sig i.

Den vid den tiden mycket närvarande och framträdande humanitära asylopinionen kan möjligen vara förklaringen till att Socialdemokraternas hamnade i sin generösa hållning och att det tog sådan tid att ta sig ur den. Dels naturligtvis för att man skulle regera ihop med Miljöpartiet, men det kan också vara så att de som arbetar för partiet i Stockholm lever i en annan verklighet än den i så kallade utsatta områden runt storstäderna och runt om i landet. Alla vill nog helst vara fina och inkännande människor, men det finns också en verklighet att förhålla sig till runt om i landet. Den hade, som det verkar, hamnat på långt avstånd från regeringskansliet och partihögkvarteret.