I ännu ett samtida paradverk av DN: s Niklas Orrenius och hans team på söndagen (25 april) granskas det omfattande resandet från Sverige för att enrollera sig i islamistisk terrorism. Sverige delar tredjeplatsen med Frankrike när antalet terroristresenärer per miljon innevånare rankas. Orrenius gör en intressant jämförelse mellan nazismens dragningskraft under andra världskriget och dagens islamistiska attraktion. Ungefär 270 svenskar anslöt sig till den nazistiska krigsmakten medan uppskattningsvis 300 personer har rest från Sverige att delta i IS terrorkrig: "Då som nu hade flera hundra svenskar rest utomlands för att ansluta sig till en krigsmakt med en folkmordsideologi. Då som nu fanns långt fler sympatisörer kvar på hemmaplan, i Sverige. Då som nu försökte anhängare sopa igen spåren efter sig," skriver Niklas Orrenius i en elegant komprimerad sammanfattning.
Michael Krona är medieforskare vid Malmö universitet och expert på IS propaganda. Han säger till DN att han anser att det är ”en enorm politisk slapphet” som har orsakat att det har blivit som det har blivit i Sverige. Det är inget vackert omdöme. Men det är nog bara att tugga i sig.
Söndagen den 25 april delade Orrenius utrymmet i Dagens Nyheter med bland andra de fyra statsråden Mikael Damberg, Lena Hallengren, Morgan Johansson och Märta Stenevi som på DN Debatt publicerade sig med en artikel om breda samhälleliga insatser för att stoppa nyrekryteringen till gangsterligorna i Sverige. Regeringens ambition är att "med kraft trycka tillbaka gängbrottsligheten nu när många gängledare sitter frihetsberövade."
IS-terroristresandet och gangsterligorna är nära besläktade samhällsproblem och utgör kommunicerande kärl med den politiskt förslappade invandringspolitiska regim som rått här i landet under många år.
Nu finns på många fronter en betydligt mer skärpt och nykter vilja att ta tag i problemen. Vilket de fyra statsrådens DN-artikel är ett bra exempel på. Däremot förstår jag inte vitsen med att regeringen inom kort ska bjuda in till "ett stormöte med de mest berörda kommunerna och Polismyndigheten." Det här problemkomplexet har väl redan haft sin beskärda del av pratiga och smått genanta stormöten kan man tycka? Det som behövs nu - bildligt och bokstavligt- är snarare en mängd konkreta och handfasta småmöten där det person för person tas itu med de sociala problemen ute i verkligheterna och där det beslut för beslut görs klart att slapphetens tid är över i Sverige.