Ett antal medarbetare på det skattefinansierade Sveriges Radio kräver i ett upprop att de anställda ska registreras och rekryteras utifrån etnicitet och härkomst. Tilltaget är absurt och jag är säker på att många av uppropets undertecknare kommer att le lite generat och urskuldande när och om saken kommer på tal om några år. Förhoppningsvis kommer de också att lära sig hur lätt det kan vara att dras med i en aktivistisk kampanj vars krav är helt uppåt väggarna. Jesper Sandström som själv är CP-skadad dissekerar med vass blick och värme i tilltalet tokigheterna på radion:
”Vi som råkar tillhöra en minoritet, reduceras till att vara representanter för varandra och antas ha likartade värderingar, bara för att vi ser ut på ett visst sätt. (--) Det är ett skolboksexempel på avhumaniserande kollektivism, på vad som i många andra sammanhang skulle kallas för rasism.” (Svenska Dagbladets ledarsida 29/9 2020)
Mycket mer behöver inte sägas om den saken. Däremot är det nu viktigt att Sveriges radios ledning visar att de kan hantera uppropet på ett vuxet sätt. Uppropsundertecknarna ska givetvis tas på allvar och deras påståenden och krav bör bemötas på ett klart och tydligt sätt. Det värsta en ledning kan göra i sådana här lägen är att ”jamsa med”, stryka medhårs och låtsas hålla med. En klar och tydlig argumentation á la Jesper Sandström bör vara fundamentet i ledningens hållning. Public servicebolagens ledare ska vara tydliga med att man absolut inte har för avsikt att rasregistrera sina anställda och att man är fast bestämd att leda sina arbetsplatser på ett sådant sätt att alla anställda kan sköta sin arbeten under trygga och värdiga former. De ledare som tycks vara rädda för att stå upp mot dumheter – om än av det ytligt sett mer välmenande slaget – riskerar att snärjas in i alltmer befängda kvoteringssystem och kommer snart att vara en del av problemet.
Aktivism är och har alltid varit en del av tillvaron. Somlig aktivism har sin grund i förra århundradets mördarideologier nazism och kommunism och bör hållas kort. Annan aktivism kan bära fram problem och missförhållanden som är angelägna som till exempel pionjärerna mot hedersvåld, KlimatGreta och jämställdhetsgrupper av olika slag.
För att aktivismen ska komma till sin rätt krävs emellertid spänstigt och genomtänkt motstånd från etablerade institutioner. Aktivism kan peka på problemen men aktivism är aldrig lösningen. Den som böjer knä för aktivism är körd såväl i aktivisternas som i medborgarnas ögon. Så hänger det ihop.