Nyligen träffade jag Elisabeth Åbjörnsson Hollmark. Hon är generaldirektör för Statens institutionsstyrelse; en myndighet som bland annat har ansvar för omhändertagandet av de ungdomar som döms till sluten ungdomsvård för grova brott. Vi spelade in en podd som det går att lyssna på här på Folkbladets sajt och där poddar annars finns. Vårt samtal var mycket sakligt, hoppingivande och oroande. Det som oroar mest är förstås att det för dagen är svårt att se något slut på mördandet, skjutandet och sprängandet i Sverige. Statens institutionsstyrelse har fler dömda placerade än någonsin.
Tidskriften Kvartal publicerade nyligen en granskning av vad som hänt med de drygt 150 grovt gängkriminella som kunde sättas in i fängelse efter att fransk polis avlyssnat kriminella personer på bland annat internetsajten Encrochat år 2020.
Kvartal skriver: "I maj 2026 kommer nästan två tredjedelar av alla som dömdes efter avlyssningen av Encrochat vara ute på gatan igen – och en tredjedel är redan frisläppta."Jale Poljarevius, underrättelsechef i polisregion Mitt varnar för vad som kan komma att hända när så många gängkriminella kommer ut under kort tid säger: "Analyserna är tyvärr väldigt oroväckande. Det kan inte uteslutas att det blir en eskalering."
Vad gör allt detta skjutande och mördande med vårt samhälle i stort? Hur påverkas den samhällseffektiva tilliten mellan människor av det kriminella utbrottet i vårt annars tämligen trygga och fredliga land?
I den nya skriften "Inferno" från SOM-institutet vid Göteborgs universitet skriver Markus Sjölén från Uppsala universitet ett mycket intressant och, skulle jag vilja säga, uppfordrande kapitel om just detta. Allt är inte nattsvart, Sveriges position som ett "höglitarland" har inte skjutits i sank. Men visst förändras vårt samhälle till det sämre. SOM-institutet skriver apropå Markus Sjöléns kapitel: "Studien finner ett särskilt starkt samband mellan hög oro för skjutningar och sprängningar och en lägre grad av tillit till människor med annan religion eller med annan kulturell bakgrund."
Att vi går åt det hållet i det svenska samhället är tråkigt men inte så konstigt. Vi har en social uppförsbacke. Som antagligen inte planar ut förrän om något decennium eller så. Vi behöver kraftsamla när det gäller repression och prevention. En del av Elisabeth Åbjörnsson Hollmarks verksamheter kommer att omvandlas till ungdomsfängelser; andra delar kommer att bli mer resursstarka och kompetenta behandlingsavdelningar. På motsvarande sätt behöver hela Sverige skärpas till. Den öppna handen åt den som vill, försöker och sliter för att göra rätt. Den knutna näven åt den som förstör, förtrycker och föröder.