Pensionssystem är sammansatta och invecklade varelser. Även som infödd och intresserad svensk är det svårt att helt och fullt förstå det svenska pensionssystemets alla teknikaliteter. Att på ett rimligt sakligt sätt ta till sig det franska pensionssystemets alla olika delar är förstås ännu svårare.
Grundkonflikten i alla pensionssystem är i och för sig lätt att förstå. Det handlar om hur många år den enskilde behöver arbeta/betala in avgifter för att få ut en pension som det går att leva på. Eller uttryckt på ett annat sätt; hur många år efter pensioneringen från arbetslivet kan man räkna med att ha kvar i livet? Desto högre pensionsålder desto färre arbetsfria år kvar. En lättbegriplig konflikt.
En annan och mer politisk konflikt handlar om finansieringen av pensionerna. I Frankrike liksom i Sverige finns en rad olika nivåer och pensionsinstitut. Utan att gå in på detaljer så finns det en generell statlig ålderspension som bygger på avgifter från dem som arbetar. Sedan finns det en rad olika undantag och specialare för människor som av olika skäl inte arbetat och eller som arbetar i olika branscher.
Regeringens argument för att få upp den generella pensionsåldern till 64 år - ungefär där Sverige befinner sig idag - är att det behövs mer avgifter in i systemet för att hyggliga pensioner ska kunna betalas ut framöver. De flesta av alla starkt ideologiska fackföreningar är, likt mängden av vänsterpartier motståndare till pensionsreformen. Att Frankrike har ett väldigt kostsamt och samtidigt undermåligt pensionssystem beror på att den socialistiske presidenten Mitterrand, med stöd av kommunistpartiet, 1982 sänkte pensionsåldern från 65 och till 60 år. Presidenten och liberalen Macron kommer nu av allt att döma att ta ytterligare ett steg bort från Mitterrands extrema pensionspolitik.
Även i Sverige knakar det lite i pensionsfogarna. På sistone har riksdagen vid ett par tillfällen valt att med hjälp av skattemedel besluta om tillägg till den avgiftsfinansierade ålderspensionen. Sådant bör man se upp med eftersom det så kallade "respektavståndet" mellan förmåner på grund av arbete eller bidrag minskar. Problemet med hundratusentals arbetsföra människor som inte försörjer sig genom arbete (och inte betalar avgifter till ålderspensionen) kommer också att fresta på solidariteten i pensionskollektivet. För kommande generationers skull bör vi hoppas på vettiga majoriteter och begränsad pensionspopulism i riksdagen.