Tidigare i veckan (30/9) arrangerade Konrad Adenauer Stiftungs nordiska kontor i Stockholm ett seminarium med anledning av förbundsdagsvalet i Tyskland för någon vecka sedan. Stiftelsen står nära Kristdemokraterna; det klart dominerande regeringspartiet i Tyskland som dock gjorde sitt sämsta förbundsdagsval någonsin. CDU/CSU kommer att få lämna ifrån sig regeringsmakten till Socialdemokraterna som väntas styra i en koalition med Liberalerna och de Gröna. Den nyvalda förbundsdagsledamoten - och erfarne diplomaten - Knut Abraham från Brandenburg talade på seminariet. Jag var där.
Det var intressant att lyssna på Knut Abraham. Han talade övergripande och allvarligt - men ändå lättsamt på diplomaters sätt - om "chocken" som det dåliga valresultatet orsakat i det kristdemokratiska lägret. Den avgående förbundskanslern Angela Merkel har regerat i 16 år. Hennes år ska läggas ovanpå CDU-legenden Helmut Kohls 16 år vid makten från 1982 och framåt. Mellan Kohl och Merkel regerade förvisso socialdemokraten Gerhard Schröder under sju år tillsammans med de Gröna. Att ha haft förbundskanslerposten under 32 av de senaste 39 åren är hur som helst en position som på gott och ont formerar ett parti.
Att likheterna mellan Tysklands kristdemokrater och Sveriges socialdemokrater lyftes upp i den avslutande diskussionen på seminariet var således ingen överraskning. "Krishantering" utgör en stor del av varje förbundskanslers/statsministers vardag. Krishantering präglar därför regeringsledande partier. Regeringsduglighet är ett annat och kanske mer positivt sätt att uttrycka samma sak. Hur som helst; när och om ett sådant parti förlorar makten och någon annan tar över regerandets kriser och dugligheter så kan det bli mycket tomt, tyst och idélöst i det förlorande partiet. Kraften läggs på interna kriser och interna maktkamper om de få betydelsefulla poster som finns kvar. För ett ihärdigt regeringsparti är opposition något mycket avskräckande och rentav riskabelt. Regeringspartier byter positioner och uppfattningar när de regeringar som de leder av olika skäl behöver byta fot för att komma fram i krisiga och besvärliga lägen. Det är därför Socialdemokraterna är beredda att göra väldigt mycket för att kunna behålla regeringsmakten. Att hänvisa till vad det fortsatta "regerandet kräver" är närmast värderingsfritt och oantastligt jämfört med att hänvisa till vad man själv tycker är allra bäst politik. CDU/CSU får nu tampas med sina demoner i opposition. Dit vill inte Socialdemokraterna tillbaka.