Demokrati av västerländsk modell är en rar liten planta. Ur ett globalt perspektiv är det betydligt vanligare att länderna i världen styrs utifrån andra modeller än de som kännetecknar vårt eget land Sverige.Tidskriften Economist mäter genom sitt dotterföretag Economist Intelligence Unit tillståndet för demokratin i 167 av världens länder. (29 länder mäts av olika anledningar inte. I huvudsak står de utanför mätningen på grund av att de är så små. Här återfinns länder som Vatikanstaten, Kiribati och Andorra.) Varje land tilldelas utifrån en sammanvägning av olika kriterier en poäng mellan 0 (lägst möjligt) och 10 (högst möjligt). Utifrån de poäng som varje land lyckas få ihop görs sedan en lista där länderna delas in i fyra olika grupper. Den största gruppen består (2020) av 57 "auktoritära stater", den näst största gruppen (52) utgörs av "demokratier med anmärkningar", den tredje största gruppen är 35 länder som är "hybridregimer" mellan demokratiska och auktoritära stater medan den minsta gruppen av stater i Economists demokratiindex (23) formeras av "fullvärdiga regimer." Denna grupp utgörs av länder som Norge och Nya Zeeland. De auktoritära länderna utgörs av bland andra Palestina och Afghanistan medan Hybridstaterna består av länder som Ukraina och Turkiet. "Demokratier med anmärkningar" utgörs av t ex USA och Grekland.
Min avsikt här är inte att gå i god för varje lands inplacering i sin respektive grupp. Det jag vill åskådliggöra är hur världen styrs i det stora hela. Möjligen tycker jag också att det vore på sin plats med ett något mer ödmjukt förhållningssätt från vår sida när vi blickar ut över planetens knappt 200 länder och deras olika val av styrelseskick. Economists Demokratiindex dök upp i mina tankar tidigare i veckan då jag allt mer förundrat följde flödet av kommentarer om Talibanernas återkomst i presidentpalatset i afghanska Kabul. Många experter och politiker tycks leva i en demokratibubbla där skulden för att Afghanistan inte blivit en demokrati under de senaste tjugo åren av västerländsk intervention lades i knät på USA: s misskötta närvaro i landet. Afghanistan och de allra flesta afghaner har emellertid ingen stor och medveten längtan efter västerländsk demokrati. De vet nämligen inte vad det är. Klanvälden och nu på slutet islamismen har präglat det gamla kulturlandet. De är också omgivna av auktoritära grannar som Pakistan, Kina, Ryssland och Iran. Jag är självklart glad över att leva i en rik och jämförelsevis trygg demokrati. De flesta människor i världen lever dock med helt andra styrelsemodeller. Det är en viktig insikt. Och inte så trivial som man kan tro.