Demokraterna i USA är vad jag förstår illa ute. Joe Biden utmanar på demokraternas uppdrag republikanernas Donald Trump om uppdraget som president. Biden är en rejäl och stabil politiker. Men hans parti tycks vara på väg "out of touch" med arbetare, pensionärer och "vanligt folk" på ett rentav värre plan än vad man var under 1980-talet. Då styrde de republikanska presidenterna Ronald Reagan och George H. W. Bush USA med framgång under tolv år. Demokraterna for iväg åt det flummigt radikala hållet och var helt ovalbara. I presidentvalet 1984 vann Reagan i alla delstater utom en.
Inom det demokratiska partiet bildades föreningen "New Democrats" där bland annat senatorerna Joe Biden och Al Gore och guvernören och den blivande presidenten Bill Clinton hade viktiga roller. New Democrats drog sitt parti in på mittfältet igen och inspirerade dessutom såväl Tony Blair som Fredrik Reinfeldt att med stor framgång etablera New Labour och nya Moderaterna. För min egen del påverkades jag starkt av New Democrats; jag följde verksamheten under flera år och sedan den tiden har min tilltro stärkts till vettig och folknära mittenpolitik med ett balanserat progressivt spinn.
Nu tycks Demokraterna vara rejält på väg ner i diket igen. Ulrika Gerth är frilansjournalist och bor sedan början av 2000-talet i nordöstra USA. I en magnifik krönika i Kvartal (1 oktober) ställer hon frågan "Hur tänker Trumps väljare?"
Med hjälp av en vän som är Trump-väljare sätter hon på sin skärm upp ett samtal med sex kvinnor och en man från fem olika stater som tänker rösta på Donald Trump den tredje november.
Mycket i intervjuerna går att känna igen från 1980-talet och från de senaste åren i Sverige. När Barack Obama höll sitt tacktal efter att 2008 ha blivit vald till president, med fler röster än någon annan president i amerikansk historia, så nämnde han inte "ras,” ”rasism,” eller det nya modeordet “systemisk rasism” en enda gång. För dagens demokrater vore något liknande otänkbart", skriver Ulrika Gerth.
På demokraternas partikonvent "där vikten av identitet genomsyrade talen – betonades att lösningen på en rad samhällsproblem är “nedmonteringen av systemisk rasism” och att “tvätta bort rasismens fläck från vår nationella karaktär”. Det finns, påpekade Joe Bidens vicepresidentkandidat Kamala Harris, “inget vaccin mot rasism”.
Ulrika Gerths intervjudeltagare stör sig på de där orden "inget vaccin mot rasism". Jag förstår dem. Det är som om överheten säger till folk att ni är rasister fast ni inte förstår det själva. "Det är de som tycker fel, som tänker fel, och som måste “listen, learn, change” som det står på skyltar utanför flera hus i mitt progressiva bostadsområde norr om Boston", skriver Ulrika Gerth.
Det där känner vi igen från Sverige. Fullkomligt normala tankar, åsikter och samtal om invandring, kriminalitet, skolresultat, segregation, arbetslöshet, sjukvårdsköer har dömts av som rasism, som fiske i grumliga vatten och som SD-politik. Hundratusentals väljare från M och S har följdriktigt knallat iväg till Åkesson och SD istället.
Många av Trumps väljare är trötta på där tilltalet. Ulrika Gerth sammanfattar: "Om rollerna var ombytta, och det var tyckarklassen som ombads lyssna, skulle de här väljarna säga att de vill lämnas ifred. De vill ha fritt skolval, bra jobb, slut på meningslösa krig, och de vill kunna titta på TV utan att bli skrivna på näsan av demokrater, storföretag, kändisar och idrottsmän när de krokar arm med det senaste ”rätt-tänket”.
I Ulrika Gerths text i Kvartal varnar röster för en amerikansk variant av Maos kulturrevolution i Kina där aktivister i symbios med media genom upprop (väggtidningar) om rasism och annat försöker tvinga ner etablissemanget på knä och be om ursäkt för att de är vita (eller "husblattar") och för att de "tänker fel". Jag säger inte att vi är där. Men dagens ledare för institutioner, partier, företag och fackföreningar har ett stort ansvar att inte falla undan för tokerier.
I USA liksom i Sverige och i de flesta andra länder är frågor om segregation, arbetslöshet, utanförskap och våld självklart tunga och viktiga frågor för samhälle och politik. Få länder kan berömma sig över att ha varit särskilt framgångsrika på de fronterna under det här millenniet. Flum, förljugenhet och ängsligt knäböjande för sekteristisk aktivism är dock inte någon del av lösningen. Trump är nog heller inte en del av lösningen. Men jag skulle bli förvånad om han inte vinner.
