Det är utgångspunkten för regeringens budgetförslag som nu har lagts på riksdagens bord. Regeringen räknar med ett så kallat "reformutrymme" på omkring 60 miljarder kronor för 2025. Reformutrymmet utgör därmed lite drygt fyra procent av de totala utgifterna som beräknas bli ungefär 1428 miljarder kronor. Statens inkomster hänger inte riktigt med i utgiftssvängarna utan landar på 1374 miljarder kronor för nästa år. 2025 väntas således generera ett underskott på 55 miljarder kronor. Vilket till dels beror på att regeringen, utöver de inhemska utgifterna, planerar för ungefär 70 miljarder kronor i militärt stöd till Ukraina under åren 2025 och 2026.
Det är angeläget att påminna sig om statsbudgetens helhet för att förstå att det allra viktigaste för svenskarnas statligt skattefinansierade välfärd och trygghet är förvaltningen av alla de miljarder som redan används. Tillskotten på 60 miljarder kronor är givetvis viktiga och intressanta i sig själva. Men jämfört med statsbudgeten i sin helhet - och än mer jämfört med hela den skattefinansierade sektorns omsättning - så är tveklöst 60 miljarder kronor att betrakta som pengar i marginalen.
På torsdagseftermiddagen genomförde riksdagen sin sedvanliga budgetdebatt med anledning av regeringens budgetförslag. Omdömena om budgeten skiftade något; för att beskriva saken med en underdrift.
Finansminister Elisabeth Svantesson (M) beskrev budgeten som ett "Miljardprogram för jobb och tillväxt." Den tidigare finansministern Mikael Damberg från S hade en annan syn på saken: "Regeringen skuldsätter vanligt folk för att göra de rika rikare", sa Damberg som betraktade budgeten som ett "hån" när den ger "Jimmie Åkesson 3000 mindre i skatt medan en fattig familj får över 700 kronor mindre i bostadstillägg."
Både Svantesson och Damberg har sina poänger. (Även om jag djupt ogillar det populistiska ofoget att beskriva skattepolitik genom personpåhopp.) Regeringens tre partier är ju borgerliga. Att deras fokus ligger på sänkta skatter på arbete och sparande är inte konstigt. Att Damberg inte är så förtjust i borgerlig politik är heller inte konstigt. Martin Ådahl från Centerpartiet befinner sig mitt emellan. Man kan väl säga att han skäller på både S och M för att de tar för mycket hänsyn till SD. Frågan är bara vart han ska ta vägen med sin liberala borgerlighet? En sak är klar. Den breda mitten finns någon annanstans.