Det är vårsäsongens första debattrunda för partiledarna och det finns anledning att lyssna lite extra noga på vad som sägs och på hur det sägs. Visst domineras en stor del av den politiska spelplanen ännu av pandemins två arenor; de problem som varit och som är med smittspridning, dödsfall och stigande arbetslöshet och de möjligheter och förhoppningar som vaccinet öppnar upp för svenskar och för mänskligheten i stort. Dessa två arenor kommer sannolikt att prägla även dagens partiledardebatt; konstigt vore det annars. Men det finns också anledning att hålla ögonen på annat när ledande politiker möts för offentliga tanke- och ordutbyten i dessa dagar. 

Det jag tänker på är att det kan vara så att vi är på väg mot en period då medborgarna – politikens uppdragsgivare och finansiärer – i allt högre grad efterfrågar politiker som vill något mer utöver att utöva politik i den vanliga lunken. Jag har absolut inget emot politiker som knallar på i den vanliga lunken. Tvärtom så är lunkande politiker i mina ögon en symbol för ett samhälle som fungerar tämligen bra där folk i allmänhet kan ha visioner och planer för sina livs utveckling och förbättringar utan att känna någon större oro för att det allmänna med sina verksamheter, försäkringar, bidrag och andra förmåner ska svikta på ett betänkligt och livspåverkande sätt. I sådana lägen upplevs politiker som vill något mycket bestämt ofta som risker för det goda livet. Detta har under hyfsat modern tid drabbat M (systemskifte skatte/bidragshögerut) och S (systemskifte löntagarfondsvänsterut) och SD (rasismnostalgihögerut). I tider som däremot uppfattas som mer osäkra och hotande så ökar gärna efterfrågan på politiker som vill något annat än lunken. Jag tänker på Göran Persson och S i 1994 års valrörelse som fick rekordstarkt stöd för en besparings- och nedskärningspolitik för att på så vis rädda välfärdsstaten på sikt. Jag tänker på Fredrik Reinfeldt och M som i valrörelsen 2006 fick mycket starkt stöd för jobbskatteavdrag för att på så vis rädda välfärdsstaten på sikt. Jag tänker på Jimmie Åkesson och SD som i valrörelserna 2010, 2014 och 2018 fick ett stort och växande stöd för att begränsa invandringen för att på så vis rädda välfärdsstaten. I centrum då som nu står medborgarna och välfärdsstaten. Det jag lyssnar efter i dagens partiledardebatt är inlägg som andas insikter om att det är dags att bryta den vanliga lunken för att få sikt få en bättre fason på välfärdsstaten.