När jag efter tre kvällars läsning lägger ifrån mig Lasse Wierups mäktiga samhällsskildring ”Gangsterparadiset” så är mitt starkaste intryck mängden av meningar som ”Det går ytterligare en tid. Sedan släpps mannen fri.”  ”Attunda tingsrätt kom fram till att ingen kunde fällas för brottet.” ”Båda blir frikända för inblandning i mordet på Mendez.”  ”Efter några dagar släpps Rubad och förundersökningen mot honom läggs ner.” ”Åklagarmyndigheten bedömer att alla fyra måste släppas.” ”Någon timme senare är Adan släppt.” ”Efter två veckor i häkte släpps Adan, Said och Abdullahi.” ”Straffet stannade vid fängelse i två månader.” 

Att Wierups bok har titeln ”Gangsterparadiset” är en kort och koncis beskrivning av läget: De unga gangstrarna och mördarna kan i stort sett göra som de vill utan att få några straff att tala om. De som åker dit döms och straffas i huvudsak av sina egna. Sedan 2013 har över 250 personer skjutits till döds och drygt 600 har skottskadats. De flesta av alla dessa mördade och skadade är och var kriminella.

Lasse Wierup är en veteran i genren journalistiska skildringar av kriminellas liv i Sverige. Utöver sitt journalistarbete på Dagens Nyheter som ofta fört ut honom till brottslighetens frontlinjer så har han alltsedan 2007 skrivit flera böcker om kriminella grupperingar och gäng. 

I arbetet med boken har författaren granskat nästan 200 gängkriminella unga män och pojkar i södra Sverige. Han har talat med kriminella, poliser, åklagare, föräldrar, släktingar. Han har läst de öppna dokument som finns från polis, socialtjänst och domstolar. Som den slipade journalist han är så har han säkerligen också haft ”bakgrundssamtal” med anonyma källor på båda sidor. Det är en detaljrik bok. Men träden skymmer inte skogen. Helheten är ständigt närvarande hos Wierup. På sitt stillsamma sätt är han smått skoningslös i vissa samhällsbeskrivande passager. Han citerar ur socialdemokraternas kriminalpolitiska program från 2012 där partiet konstaterar att ”avrättningar på offentliga platser och skottlossningar i centrala delar av våra storstäder har skapat en otrygghet i samhället som vi inte tidigare haft.” 

Sju år senare – i november 2019 – medverkade S partiledare och statsminister Stefan Löfven i SVT: s Agenda i en intervju om gängkriminalitetens hänsynslöshet och orsaker. Det var då han fällde den numera klassiska repliken ”Vi såg det kanske inte komma” när programledaren ville få svar på varför inte mer gjorts för att stoppa den gängkriminella utvecklingen. 

Självklart såg Löfven och alla andra vad som hände. Men de ville inte se vad som hände; det är i mina ögon den enda rimliga förklaringen.

Att inte vilja se saker och ting därför att det kan få en att framstå som en SD-nära person; det är verkligen ingen isolerad socialdemokratisk sjuka. 

Riksrevisionen visade i en rapport som kom 2017 att Reinfeldts regeringar under sina åtta år drev en ”migrationspolitik nästan helt utan konsekvensanalys när det gäller integration, sysselsättning, kriminalitet och säkerhetshot.” 

Hur som helst så har den svenska staten varit senfärdig, tvehågsen och splittrad när det gäller att värna samhället och medborgarna mot gangsterväldet. Till dels beror det på att de vanligtvis ordentliga partierna M och S inte har lyckats få till några ändamålsenliga regeringskoalitioner på sistone. Men som Lasse Wierup reder ut och utreder i boken så bär vi också på en lång tradition av att såväl ömka gärningsmän mer än brottsoffer som av ett ideologiskt och institutionellt nedärvt tvivel på straffets betydelse i rättsstaten. Den djupt omoraliska mängdrabatten, de intill absurdum upprepade skyddstillsynerna, oskicket att skicka kallblodiga mördare till statliga ungdomshem utan stängsel och utan beväpnade vakter, fäblessen för upprepade korta straff som enbart är statushöjande och kriminalitetslivsstilsinskolande och den plågsamt utdragna processen för att få till straff för just gängkriminell verksamhet som sådan; allt detta bär syn för sägen.

Allt är inte svart och eländigt. Lasse Wierup framhåller att det på sistone blivit mera sprutt på lagstiftningsmaskinen på Rosenbad. Skolresultat och annat förbättras så sakta även i utanförskapsförorter. Övervakningstekniken blir bättre och bättre. Polisen får steg för steg fler och effektivare verktyg. Det är bra. Problemet är bara att gangsterkriminaliteten fortsätter att attrahera. Det gäller nu därför att inse och förstå att det ibland är brottsligheten som är brottslighetens orsaker.