Den så kallade Gymnasielagen från 2018 är ett tydligt uttryck för hur tokigt det kan gå när ansvaret och/eller vågmästarrollen för något så viktigt som invandringspolitiken överlåts på i sammanhanget udda partier som C, V och MP.
Syftet med lagen var och är att hitta vägar till permanenta uppehållstillstånd för en grupp unga – företrädesvis – män från Afghanistan/Iran som fått avslag på sina asylansökningar. Cirka 7 500 har sökt uppehållstillstånd enligt Gymnasielagen 2018.
Lagen är dock så form-och kontrollös att det är hart när omöjligt att på ett ens begränsat rättssäkert sätt bedöma om den enskilde har klarat lagens krav eller inte.
Nu på våren 2020 vet ingen vad som ska hända med alla de här unga männen. Deras försörjnings- och boendesituation är oklar, staten har ingen aning om ifall de studerar eller inte och kommunerna kritiserar staten för att de tvingas betala socialbidrag för deras uppehälle. Många far illa i utanförskap och elände och många ställer till mycket elände och utanförskap för andra.
Gymnasielagen 2018 var förhoppningsvis ett av de sista allvarliga uttrycken för den decennielånga lamslagningsera som drabbat invandringspolitiken sedan SD tog sig in i riksdagen 2010. Små liberala partier kunde med SD och regeringsmakten som tillhygge pressa både M och S till grov misskötsel av politiken.
Nu behövs en era av arbetar- och företagarförnuft och av humana kompromisser. Rakt ut sagt så lurades tiotusentals unga män till Sverige av ett aktivistiskt Migrationsverk som meddelade att alla ensamkommande skulle få uppehållstillstånd utan ålders- och identitetsprövning. När den politiken nu sedan länge gått i drickat så är det inte orimligt att staten får stå sitt kast; vid sidan av det personliga pris som flera av de unga männen redan har betalat.
Det känns otillständigt att år ut och år in fortsätta slita och dra i de här stackars människorna. De som är ostraffade och som kan styrka sin identitet bör få stanna. S, M och SD – som tillsammans har den stora bulken av de arbetar- och företagarväljare som finansierar välfärden – borde samtidigt göra upp om strama tyglar för invandringspolitiken framåt. För att alla de som redan kommit hit ska få vettiga chanser till jobb och försörjning krävs en överenskommelse som begränsar antalet nyanlända, som ser till att de som inte har tillstånd att vara här lämnar landet och som ser till att domstolarna mer konsekvent utvisar dömda kriminella personer. De stora partierna behöver ta sitt ansvar igen.